Boktips mitt i apokalypsen

Här kommer ett gäng boktips!

En bra grej med att vara fast hemma, om man nu ska försöka tänka positivt, är att ha en massa extra tid att ägna åt att läsa. Den här månaden har jag dessutom börjat med ett par helt nya grejer som jag aldrig gjort förut: att lyssna på ljudböcker och att läsa på läsplatta.

Jag har aldrig lyssnat på ljudböcker tidigare eftersom jag i princip bara läser romaner och gillar att se orden framför mig. Däremot lyssnar jag mycket på podcasts, så jag tänkte att om jag började lyssna på facklitteratur i ljudboksform borde det vara ungefär som att lyssna på en podcast. Och det har funkat bra! Har lyssnat på följande böcker bara de senaste två veckorna (perfekt grej att sysselsätta sig med medan man flyttpackar):

Klubben av Matilda Gustavsson
Den här har många av er säkert redan läst, men om inte: LÄS (eller lyssna på)! Handlar om “kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och hur han i årtionden kom undan med att våldta och sextrakassera kvinnor i Stockholms kulturliv. Kände såklart till den här historien på ytan, men här går Gustavsson (DN-journalisten som publicerade det första stora reportaget om detta) på djupet. Var så arg att mitt blod kokade under större delen av lyssningen.

Catch and Kill av Ronan Farrow
Fortsatte direkt på samma spår och lyssnade på Ronan Farrows Catch and Kill. Den handlar om Harvey Weinstein som våldtog och sextrakasserade kvinnor i Hollywood under många år. Farrows reportage i New Yorker var startskottet på #MeToo-rörelsen, men den här boken handlar lika mycket om hur NBC, där Farrow jobbade som journalist, försökte mörka hela historien. Farrow läser själv in ljudboken, och så länge man pallar med alla hans olika röster och dialekter kan jag rekommendera att lyssna på denna. Läs oavsett.

Three Women av Lisa Taddeo
Författaren följer tre amerikanska kvinnor under många år och berättar deras historier om kärlek, åtrå, saknad och våld, både fysiskt och själsligt. Den här boken är väldigt poetiskt skriven och känns ofta mer som en roman. Tyckte mycket om denna. Även om alla böcker jag har läst på sistone får mig att helt förlora hoppet om män.

***

En roman har jag hunnit läsa de senaste veckorna också:

My Year of Rest and Relaxation av Ottessa Moshfegh
Passande nog handlar denna om en kvinna i New York City som är trött på tillvaron och bestämmer sig för att inte lämna sitt hem och sova bort ett helt år. Med hjälp av en otroligt oetisk psykolog och allehanda mediciner lyckas detta förvånansvärt bra. Har tidigare läst en novellsamling (Homesick for Another World) av Moshfegh och är allmänt bara sjukt imponerad över hur bra hon skriver.

***

Tänkte avsluta med två böcker jag läste förra året och som jag inte har kunnat sluta tänka på. Speciellt just nu, eftersom båda dessa handlar om att ett virus har utrotat större delen av jordens befolkning. De överlevande måste klara sig i ett postapokalyps-USA som är så pass mörkt att jag undrar om det verkligen är värt att överleva. Tänker i alla fall mycket på båda dessa böcker just nu. Undrar varför.

Station Eleven av Emily St. John Mandel

och

Severance av Ling Ma

***

Jag har så himla dålig koll på facklitteratur men vill gärna läsa mer, så har ni läst eller lyssnat på något riktigt bra på sistone får ni gärna säga till! (Och här finns jag på Goodreads.)

Kärlek i coronans tid

Ursäkta cheesy rubrik, men den kändes passande. En sak jag tänker mycket på just nu är det här med att försöka dejta någon ny mitt under en pågående pandemi med tillhörande utegångsförbud.

I alla fall i Kalifornien är alla barer, restauranger, gym, etc stängda, och folksamlingar är förbjudna. Man ska helst undvika att över huvud taget träffa människor man inte delar bostad med (men om man måste träffa någon annan ska man hålla ett avstånd på 1,8 meter).

Jag skrev för ett par månader sen att jag hade börjat hänga med en ny snubbe, A. Vi träffades i oktober och har umgåtts ganska intensivt sen dess. Jag var egentligen inte alls redo för ett nytt förhållande så snabbt och hade verkligen sett fram emot att vara singel. Men så dök A upp och jag kunde inte hjälpa att jag började gilla honom. Vi är “exklusiva” även om vi kanske inte kallar varandra flickvän/pojkvän ännu (en gräns jag känner att jag behöver medan jag fortfarande försöker förlika mig med att jag gick direkt från ett förhållande till ett annat).

A jobbar på en fabrik som är öppen eftersom den räknas som “essential”, så han är en av få personer jag känner här som fortfarande måste gå till jobbet varje dag. Han jobbar även med en massa gubbar som får sina nyheter från Fox News och inte “tror på” hela pandemi-grejen (trots att de verkligen är i riskzonen själva), och som går till jobbet även om de har influensasymptom. Så för att vara ansvarsfull och skydda mig själv och andra personer jag kommer i kontakt med har jag fått ta det oerhört jobbiga beslutet att inte träffa A på några veckor, eller hur länge den här karantänen nu håller i sig.

(Fun fact: A och P, alltså mitt ex, jobbar på samma företag — fast i olika fabriker så de känner inte varandra — så om jag och P fortfarande hade bott tillsammans hade jag haft samma problem, men inget sätt att undvika att potentiellt smittas.)

Vet ni hur jobbigt det är att ha en ny crush och bo typ 15 minuter från varandra och ändå inte kunna träffas? Det är skitjobbigt.

Samtidigt känner jag att jag kanske inte borde klaga. Vet att det finns många singlar där ute som bor själva och känner sig ensamma och gärna skulle vilja träffa någon, och det här är verkligen inte världens bästa tid för det… eftersom man inte ska träffa nya människor. Jag och A har i alla fall varandra, även om vi befinner oss på olika ställen.

Förhoppningsvis får vi träffa varandra igen snart. Jag börjar känna att jag verkligen behöver en kram.

Dåtiden och framtiden

Allt är så konstigt just nu. Jag har precis flyttat tillbaka till exakt samma hus som jag bodde i för 6 år sen, och det känns så otroligt tryggt och bra att vara här igen. Försöker att inte möblera exakt likadant bara av gammal vana, men det är svårt att föreställa mig något annat sätt att göra det på.

Till och med katterna verkar känna igen sig. Vanligtvis när vi flyttar brukar de gömma sig under täcket i min säng i ett par dagar innan de vågar ge sig ut och utforska, men här gjorde de sig hemma på en gång. Vet inte hur pass bra minnen katter har, så det kan möjligen bero på något annat.

Samtidigt som jag boar här hemma pågår en global pandemi och hela Kalifornien har utegångsförbud utöver det absolut nödvändiga (typ handla mat och gå ut med hunden). Jag hade ett videosamtal med en av mina kollegor idag. Hon bor i New York City som är USAs epicenter för viruset, och att prata med henne är som att se in i framtiden. Folk dör, sjukhusen är överfulla, det finns inga matvaror och NYCs guvernör tar till de mest drastiska åtgärderna i hela landet.

New York ligger ungefär två veckor före Kalifornien i både smittspridning och respons, så vi har nog liknande situation att förvänta oss här ganska snart. Nu när jag är helt inflyttad tänker jag inte lämna hemmet eller träffa människor över huvud taget om jag kan undvika det. Tur att jag är expert på att vara ensam hemma.

Hoppas ni tar hand om er själva och varandra därute.

Välkommen till nya bloggen

Hej kompisar, nu bloggar jag här istället. Har mycket att skriva om, till exempel att Kaliforniens guvernör just precis nu beordrade hela delstaten att stanna hemma med start idag, torsdag. Och att jag ska flytta i helgen, så jag KAN inte stanna hemma. I alla fall inte förrän jag är i mitt nya hem.

Mer om allt detta senare. Jag kommer nog att uppdatera design och annat här snart, fick slänga ihop den här bloggen lite snabbt eftersom min gamla krånglade så mycket. Så bli inte förvånade om det ser annorlunda ut nästa gång ni kikar in. För det gör ni väl? Kikar in igen alltså. Hoppas.

Följ den här bloggen med Bloglovin

Om hur det gick till när jag hade jury duty

Jag skulle kunna skriva en miljon inlägg till om hur coronaviruset påverkar det dagliga livet här—till exempel genom att alla barer och restauranger numera är stängda i San Diego (fast man kan fortfarande beställa takeout)—men har en känsla av att många är rätt trötta på att bara läsa om detta nu.

Vi kan ta en paus och titta tillbaka på en torsdag för en knapp månad sen, då jag hade jury duty för första gången. Det var en intressant erfarenhet, både precis som jag hade tänkt mig och inte alls som jag hade tänkt mig.

Dagen började med att några hundra personer fick infinna sig i en “jury lounge” (dvs ett stort rum med en massa stolar) i San Diegos domstolsbyggnad. Många av mina vänner och bekanta hade ifrågasatt varför jag ens planerade att dyka upp, det verkar som att de flesta bara ignorerar sina kallelser och låtsas som att de inte har fått dem (ganska säker på att detta är olagligt dock). Men eftersom jag fortfarande är en ganska nybliven amerikansk medborgare ville jag uppleva denna ultraamerikanska tradition i alla fall en gång i livet.

Efter ett par timmar i juryrummet (jag hade med mig min laptop och passade på att få lite jobb gjort) började de ropa upp namn i högtalare på de som hade blivit slumpmässigt utvalda till juryutval och behövde infinna sig i en rättssal. Mitt namn ropades upp i den andra gruppen, tillsammans med 50 andra personer. Jag tog hissen upp till femte våningen i byggnaden och blev tilldelad ett nummer (46) som domaren och advokaterna skulle använda istället för mitt namn.

Sen fick vi gå in och sätta oss i rättssalen. Därinne befann sig redan en domare, en åklagare och en försvarsadvokat tillsammans med den misstänkte, en man som stod åtalad för vapenbrott.

Nu började själva urvalsprocessen. Vi var 51 stycken och bara 12 skulle bli valda till att sitta i juryn. Vi fick räcka upp handen och svara på frågor som handlade om hur vi kände inför vapeninnehav (bara jag och en tjej till svarade att vi tyckte att det borde vara olagligt att äga vapen), vad vi jobbade med (jag och samma tjej som innan var båda journalister och fick följdfrågor på detta), våran tillit till poliser (jag sa att jag inte känner någon tilltro till polisväsendet i det här landet, vilket är sant), och så vidare. Nästan alla män i rummet ägde vapen själva och flera var medlemmar i NRA.

Efter många, många timmar av detta var det dags för advokaterna för att skicka hem en första grupp de inte tyckte var lämpliga för den här juryn. Jag och den andra *radikalvänstertjejen* blev hemskickade först, tillsammans med alla NRA-männen. Det var en lite obekväm stämning i hissen på vägen ner kan jag meddela. Hon och jag bytte i alla fall nummer efter att vi insåg att hon jobbar med flera av mina gamla kollegor.

Hade jag velat sitta i juryn så hade jag nog helt låtit bli att räcka upp handen och vara så ärlig. Men nu ville jag inte det. Man får $15 om dagen i jurylön och bara att parkera i närheten av domstolsbyggnaden kostar minst $20 om dagen. Plus att jag hade en massa jobb att göra och dessutom skulle åka till Mexico några dagar senare. Men jag hade läst innan att det bästa sättet att hamna i en jury är att hålla käften, så jag gjorde motsatsen.

Det var i alla fall en intressant upplevelse. Det blev uppenbart på ett sätt jag inte är van vid hur pass extrema mina åsikter om det mesta är jämfört med “vanliga” människor i det här landet. Standardvärdet i USA ligger så himla mycket längre till höger än i Sverige.

Det var väl det. Frågor på detta?

Self care i coronavirusets tid

Det är mycket nu. Inte nog med hela pandemin och att min hund är sjuk och att det ryktas om ett “statewide shutdown” i Kalifornien den här veckan (vad nu det innebär) — jag ska dessutom flytta i helgen. Eftersom man helst inte ska lämna hemmet nu har jag haft mycket tid till packande, så i princip hela mitt liv är just nu nerpackat i flyttkartonger som är staplade på varandra i hela lägenheten. Det uppmuntrar inte direkt till inre lugn.

Jag har haft så mycket ångest de senaste dagarna att jag knappt sover på nätterna. Det känns dock inte produktivt att bara sitta och vältra sig i ångest, så jag försöker aktivt att göra saker som gör att jag känner mig mindre stressad. Annars finns risken att jag dämpar med alkohol, och det är kanske inte så hälsosamt i längden. Några grejer som funkar för mig (och kanske för andra personer i liknande situation — alltså folk som generellt är rätt mentalt stabila och inte lider av kronisk depression eller liknande):

1. Motion. Alltså, jag är verkligen inte en speciellt aktiv person så att tipsa om att motionera känns ju mer än lovligt skenheligt. Men jag började springa regelbundet för ett par månader sen, och nu när jag känner ångesten komma krypande drar jag på mig springskorna och joggar ett par kilometer genom grannskapet. Använder en app som heter C25K som verkligen har hjälpt mig att gå från soffpotatis till någon som numera uppskattar att springa regelbundet. Men även att bara typ ge sig ut och promenera i naturen hjälper. 

2. Böcker. Jag är så enormt tacksam för att vara en läsare just nu. Har äntligen börjat lyssna på ljudböcker, så nu plöjer jag mig igenom skön- och facklitteratur både medan jag gör annat (typ flyttpackar) och på kvällarna när jag går och lägger mig med en fysisk bok och läser tills jag somnar. Få saker gör mig lugnare än att få fly verkligheten med en riktigt bra bok. 

3. Sex. Sorry för lite X-rated content, men en bra orgasm friger hormonet oxytocin som hjälper till att sprida endorfiner i kroppen. Kan bidra till allt från att lätta på huvudvärk och mensvärk till att sänka höga stressnivåer. Plus att det är gratis och man kan göra det själv om man är hemma i karantän. 

4. Motorcyklar. Lite nischat, men det finns ingenting som hjälper mig att hantera ångest bättre än att köra motorcykel. Tog en långtur igår (eftersom det äntligen slutade regna i en hel dag) och kände mig genast som mig själv igen. Bonuspoäng för att man sitter ensam på en hoj med hjälm och skyddsutrustning på sig och inte behöver prata eller komma i kontakt med andra människor över huvud taget. Så bra sätt att få lite frisk luft även i dessa tider. 

Hoppas att ni tar hand om er själva därute ♥

Apokalypsen är nära

Jag är nyfiken på situationen i Sverige just nu. Känns det som att coronaviruset påverkar det dagliga livet? Här har det helt klart blivit mycket värre bara de senaste dagarna. Man vet att det är en allvarlig situation när Disneyland stänger ner och NBA ställer in hela sin säsong. 

Jag känner mig tacksam över att jag redan jobbar hemifrån och inte har behövt ändra speciellt mycket i mina egna rutiner. Jag är dessutom förkyld och det har regnat i flera dagar (det känns alltid som att apokalypsen är nära när det regnar så här mycket i San Diego), så “social distancing” är väldigt lätt för mig personligen just nu. Jag bor ensam och går ändå ingenstans. Men läser om restauranger och butiker som måste stänga pga inga kunder, och tänker mycket på hur hårt detta drabbar de som redan har det allra sämst. De som inte har möjlighet att jobba eller plugga hemifrån, inte har sjukförsäkring och/eller inte har råd att ta ledigt från jobbet när de är sjuka.

Det har ju blivit jävligt tydligt de senaste dagarna vilket skitland USA är på många sätt. I andra länder går det i alla fall att testa sig för viruset, men det finns inga tester här. Och skulle det finnas har jag läst om folk som har fått betala flera tusen kronor bara för själva testet. Det finns inte heller någon lagstadgad betalt sjukledighet, så folk riskerar att förlora sin inkomst om de blir sjuka.

Det som gör mig mer rädd än något annat just nu är att den person som är ytterst ansvarig för att situationen inte förvärras här är Donald fucking Trump, den absolut sämsta möjliga personen att ha något som helst sorts ansvar för liv och död. Anna-Lena kommenterade så här på mitt förra inlägg:

“Vad som är lite oroande tycker jag är ju USA. Hur kan den endast vara typ 1400 smittade i ett land med 365 miljoner människor? Och dessutom där en stor del av befolkningen kommer från Kina? Tror att Trump vill säkra sin plats som president och gå därför inte ut med alla siffror… mörkertalet måste vara enormt!”

Och så är det ju, Trump har sagt offentligt att han inte vill ha “dåliga siffror”, och eftersom det knappt går att testa sig är det helt omöjligt att veta exakt hur många som egentligen är smittade. Kul även att vi har en president som bara ljuger hela tiden och inte har någon koll på något.

Aja, nu babblar jag bara på, men jag känner att jag måste skriva av mig. Har ett ångestfladder innanför bröstet som jag aktivt försöker trycka tillbaka genom att tänka rationella tankar. Jag brukar inte vara en sån som faller offer för masshysteri, men det är svårt just nu. Gick precis och köpte hostmedicin på Target och alla hyllor för toapapper, handsprit och desinfektionsmedel var helt tomma. Jag har allt jag behöver för att klara mig i minst två veckor utan att behöva lämna huset, men lider verkligen med de som behöver saker de inte kan få tag på just nu. 

Hur har ni det i Sverige? 

En annan sorts Corona…

Tack för alla peppande och stöttande kommentarer på förra inlägget, de hjälper. Steve verkar må lite bättre den här veckan? Vi ska tillbaka till veterinären på torsdag, så vi får se hur det ser ut då. 

Nu till något helt annat.

För lite över en vecka sen befann jag mig på en strand i Mexico med en kall Corona i handen. Nu sitter jag hemma med en mild förkylning och försöker undvika att gå ut så att folk inte ska tro att jag har coronaviruset. Skulle absolut inte få för mig att resa någonstans pga risken, och vill egentligen helst inte vistas bland folk alls. Så snabbt saker och ting kan förändras ändå? 

Så här såg det i alla fall ut för en dryg vecka sen.

Vi var 10 personer som reste från San Diego till Sayulita (ungefär halvvägs ner på Mexicos västkust) för att hälsa på våra kompisar Zeb och Fafay som äger ett hotell där. Pacific Nomads heter hotellet, och det ligger precis vid stranden. Här en gruppbild i hotellpoolen (tillsammans med hunden Falkor som dricker skvättande poolvatten på den här bilden, han försöker inte mörda någon, jag lovar). 

En av dagarna åkte vi in till Sayulita (vi bodde precis utanför) och turistade oss. Titta vilken fin liten buss.

Det hängde fortfarande Mardi Gras-dekorationer överallt. 

Och vi åt lunch på en restaurang precis vid havet. Jag beställde en burrata-pizza som var så. himla. god. Har som personlig regel att om det finns en köttfri rätt med burrata på en meny måste jag beställa den. Slår aldrig fel.

En annan dag bokade vi in oss på en 7 timmar lång kryssning på en tvåvånings-partybåt med öppen bar och rutschkanor på sidorna. 

Båten la till vid Islas Marietas, en nationalpark som består av ett par öar fulla med stränder och grottor som vi fick utforska. Många gruppbilder blev det!

Tillbaka på båten fick vi hoppa i vattnet. Det var kul! Och skönt. Så himla fint väder, runt 28 grader i luften och svalkande men inte kallt i vattnet. 

Jag var så lycklig över att få vara i havet. Trots att man var tvungen att ha flytväst på sig i vattnet kring nationalparken. 

En annan dag tog vi en promenad längs stranden precis nedanför hotellet. 

Jag hade bränt mig rätt rejält i solen på båten dagen innan, trots att jag är helt paranoid när det kommer till solskydd och typ aldrig går utanför dörren utan minst SPF 50 på hela kroppen. Och trots att jag hela tiden smörjde in mig på nytt efter att ha badat. Trodde solen var min vän, men icke. 

På kvällen åt vi tacos. Eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer och nästan alla restauranger på kusten mest serverar fisk och skaldjur fick vi improvisera med en del grönsakstacos. Det blev gott dock. 

Jag har rest så mycket med den här kompisgruppen att vi alla kan varandras rutiner. Jag tillhör det gänget som alltid vaknar tidigast på morgonen, och vi satt tillsammans på takterrassen och tittade på soluppgången varje morgon medan vi var här. Så också den sista morgonen.

De flesta skulle stanna ett par dagar till, men jag och Paul, Lexy och Alexis skulle flyga hem på måndagkvällen. Så medan alla andra hajkade till ett vattenfall tog vi hyrbilen till Puerto Vallarta, staden där flygplatsen ligger, och turistade oss. Drack några öl och åt glass på boardwalken, såna grejer.

Jag hade för övrigt varit lite orolig för att det skulle vara konstigt att resa tillsammans med Paul. Vi bokade ju den här resan innan vi gjorde slut. Men det gick hur bra som helst. Vi fick ett rum med separata sängar och pratade en massa och jag är så glad att vi kan vara kompisar och fortfarande ha en så bra relation. Det har verkligen den enklaste separationen någonsin?

Drack Corona för att stödja en öl som plötsligt har fått en massa dålig PR, men som jag trots allt har tatuerad på kroppen.

Nu är jag hemma igen och har väl aldrig känt mig så glad över att jobba hemifrån som i dessa virustider. Skriver mer om detta senare.

Min lilla gubbhund

Förra veckan var jag hos veterinären med Steve sammanlagt omkring 9 timmar mellan måndag och onsdag. På onsdagen fick han läggas in på sjukhus med dropp hela dagen. På torsdagen skulle jag åka till Mexiko på semester, men jag visste inte förrän jag hämtade upp Steve på sjukhuset klockan 20 på onsdagkvällen om jag skulle kunna åka. Då såg hans värden dock bättre ut och min hundvakt Brittany insisterade på att hon var ok med att ge honom 4 olika mediciner varje dag, så veterinären gav mig grönt ljus att åka. Är glad att jag gjorde det, och Brittany skickade uppdateringar hela tiden så att jag inte behövde oroa mig alltför mycket.

Idag gick jag dock tillbaka till veterinären för ett återbesök, och saker och ting har inte förbättrats sen förra veckan. Han äter dåligt (vilket inte är ovanligt, men just nu är det lite oroväckande) och har väldigt lite energi.

Om han inte blir bättre snart sa veterinären att vi kan behöva diskutera hans “livskvalité”, vilket innebär att jag kan komma att behöva fatta en del väldigt jobbiga beslut. Vi är inte där ännu, men jag behöver nog börja förbereda mig mentalt på att Steve kanske inte kommer finnas så himla längre till. Jag visste ju vad jag gav mig in på när jag adopterade en uråldrig gammal gubbe med hälsoproblem, men det gör det inte mindre sorgligt eller svårt.

Har gråtit hos veterinären, i min bil och hemma mer än jag vill erkänna den senaste dryga veckan. Min lilla gubbhund. Jag vill ju bara att han ska vara frisk och inte ha ont.

Den bra nyheten är i alla fall att han inte har blivit sämre sen förra veckan. Så det finns fortfarande hopp. Håll gärna tummarna och skicka positiva tankar hitåt.

The American Dream och varför jag tror att Trump kommer bli omvald

Igår röstade jag i ett amerikanskt val för första gången. Det kändes bra, även om min röst på Elizabeth Warren ser ut att ha varit ganska bortkastad. Men jag tycker att skillnaden mellan att rösta i ett primärval och i det riktiga valet är just att man kan rösta på den kandidaten man verkligen tror på, inte bara taktikrösta. Och det gjorde jag.

Nog om detta. Nu tänkte jag försöka sätta ord på varför jag tror att Trump kommer att bli omvald i höst, trots att han är enormt hatad av stora delar av befolkningen.

Det finns såklart många anledningar. Ett axplock: att Fox News har hjärntvättat en hel generation äldre vita amerikaner, att the electoral college ger mindre delstater med mer republikansk befolkning oproportionerligt mycket makt, att amerikaner är mer rädda för “socialism” än något annat, att Trump har haft fyra år på sig att kampanja, att USA är ett land byggt på rasism, osv.

Men en grej jag har tänkt mycket på som jag tror ligger till grund för nästan alla problem det här landet har, och som jag tror kommer göra stor skillnad i årets val, är detta: USA älskar de rika och hatar de fattiga.

Låt mig förklara.

The American Dream (dvs att alla kan lyckas i USA om de jobbar hårt) är så djupt rotad i det amerikanska samhället att många verkar gå runt och tro att de kommer bli miljonärer en dag om de bara jobbar tillräckligt hårt. Det här är ju såklart en myt som mest hjälper till att hålla arbetarklassen i schack, men det är en effektiv myt. Om alla går runt och tror att de är temporärt fattiga miljonärer kommer folk inte att rösta för sina egna, reella intressen. De kommer att rösta som om de vore the 1%.

Det finns ett så djupt rotat förakt för all sorts statlig hjälp här. Är du fattig är det ditt eget fel. Ta dig i kragen (pull yourself up by the bootstraps) och skaffa ett bättre jobb bara. Jag har lyckats i livet, så varför skulle inte du kunna göra detsamma? En CEO jobbar hårdare än en singelmamma som måste ha tre jobb för att ha råd med hyran, så måste det ju vara eftersom han är rik. Ingen som helst förståelse för strukturer, och ingen vilja att dela med sig eller hjälpa någon annan. Individen kommer först.

Med en kandidat som Bernie Sanders som president skulle så mycket gott kunna göras för de som har det allra sämst i samhället: universell sjukvård, höjd minimilön, lagstiftad föräldraledighet, gratis college och så vidare. Men istället ropar folk om hur farligt det är med “socialism” (Bernie är ju snarare socialdemokrat) och att de som röstar på honom bara vill ha saker gratis. Ingen verkar fatta att det är så här mer fungerande samhällen ser ut, man betalar skatt och så får man något för det (inte bara en extrem militärmakt).

Trump är rik. Rik är bra. Det spelar ingen roll om ditt eget liv blir sämre under en president som helt skiter i medel- och arbetarklassen eftersom du vilken dag som helst själv kommer att tillhöra överklassen. Och då hade det ju varit jävligt jobbigt om dina hårt intjänade skattepengar gick till gratis sjukvård och utbildning för alla lata personer som inte har jobbat lika hårt som du.

Det här är ju en ganska cynisk generalisering av läget, men jag tror inte att jag har fel. Vad tror ni?