En karantänlördag i 7 bilder

Jag är ganska dålig på att bara sitta hemma och göra ingenting. På vardagar brukar det gå bra, men så fort det är helg vill jag ut och göra grejer. Helst av allt vill jag ta en långtur på hojen, men det går inte just nu. Man får köra ärenden runt stan, typ, men är man ute och nöjesåker kan man få böter på $1000. Så här kommer några bilder från igår, en lördag då jag i min ensamhet försökte göra så många olika grejer som möjligt.

Okej, en trevlig grej med att vara hemma så här mycket är att jag har mycket mer tid att ägna åt att planera och laga goda måltider. Älskar god mat och brukar även i vanliga fall tänka att varje måltid ska vara som en upplevelse. Vill inte slösa bort en enda av mina tre dagliga måltider på att äta något som inte är gott. Igår åt jag därför det absolut godaste jag kunde tänka mig till frukost: overnight oats (havregryn, havremjölk, kefir och kardemumma) med hallon, banan, äpple, russin, valnötter och koksflingor, plus en rostad croissant med ost. Blir hungrig igen bara av att skriva detta.

Sen packade jag upp min sista flyttlåda, hängde upp lite grejer på väggarna samt storstädade hela huset medan katterna låg och latade sig så här sött. Ninja (den gråa katten) har förresten ett eget karantänprojekt: att långsamt och systematiskt driva mig till vansinne. Eller, det är ett projekt hon har jobbat på de senaste 10 åren, men hon har verkligen förfinat sin konst på sistone. Men hon är gullig när hon sover.

Den här lilla charmören gör däremot mina dagar så himla mycket trevligare, inte minst för att jag tvingas ut ur huset för hans dagliga promenad. Som visserligen brukar bli ganska kort eftersom han är liten och gammal, men ändå. Lyssnade även klart på en ljudbok.

Sen ett par dagar tillbaka har CDC (Centers for Disease Control and Prevention) gått ut med rekommendationen att alla i USA bär ansiktsmask när man befinner sig på offentliga platser. Så jag passade på att ta en liten sväng på hojen för att hämta upp en mask. Tog en omväg på vägen hem eftersom det kändes så bra att köra motorcykel. Bor man i södra Kalifornien, där det i vanliga fall är bilköer överallt under alla tider på dygnet, känns det just nu extra tydligt att vi befinner oss på apokalypsens rand. Jag har aldrig sett motorvägarna så här tomma tidigare. Det är ganska obehagligt.

Min kompis T har förlorat båda sina jobb pga pandemin, och har istället börjat sy såna här ansiktsmasker, så jag köpte en av henne. Åkte hem till henne och hämtade upp masken, som låg i en papperspåse med mitt namn på ute på hennes veranda för att undvika all form av mänsklig kontakt. När jag kom hem slängde jag genast papperspåsen och tvättade händerna.

För en månad sen var jag på semester i Mexico med 10 av mina bästa vänner. Nu har jag inte träffat en levande själ på minst en vecka. Konstigt hur snabbt man vänjer sig ändå.

Sen kändes det som att jag hade varit tillräckligt produktiv för den här dagen, så jag satte mig i soffan med en öl och tittade på den nya Pixar-filmen Onward. Den var fin. Rekommenderas. (Har förresten sett fyra Disney/Pixar-filmer bara den här veckan, det känns som en verklighetsflykt på lagom nivå i dessa tider.)

Pausade filmen mitt i för att laga middag. Det blev ugnspannkaka (fick en craving) med grönkål, äpple och lite annat gott. Tänkte göra ett separat matinlägg snart, så mer detaljer där. Insåg förresten just att jag, en 33-årig kvinna, satt ensam hemma en lördagkväll och åt ugnspannkaka och tittade på Disneyfilmer. Det går säkert att dra några psykologiska slutsatser om regression här, men jaja. Drastic times call for drastic measures och allt det där.

Det var den lördagen. Hoppas ni tar hand om er själva och varandra därute.

Support your local tattoo artist

Så himla många jag känner har förlorat sina jobb de senaste veckorna pga coronaviruset. Förra veckan blev till exempel hela personalen på San Diego Magazine (alltså mitt förra jobb) uppsagda av ekonomiska skäl. En stor del av mina kompisar är frisörer, bartenders eller tatuerare, och de har i de flesta fall förlorat all sin inkomst på obestämd framtid eftersom salonger, barer och tatueringsstudior har fått stänga.

För mig personligen handlar den här pandemin mycket om att balansera mina känslor av lättnad och empati. Lättnad över att just jag inte har drabbats speciellt hårt (i alla fall hittills), och empati för alla jag känner (och inte känner) som har drabbats desto hårdare. För att inte bara sitta hemma och ha dåligt samvete så försöker jag hjälpa mina vänner som inte har någon inkomst just nu. Skickar pengar och köper deras merch och annat för att stödja.

Och häromdagen frågade jag Sal, en av mina kompisar som är tatuerare, om han inte kunde måla en liten tavla åt mig, mot betalning såklart. Jag har länge tänkt att jag ska göra en tatuering av Steve, och Sal skissade upp ett porträtt redan för ett par månader sen. Men eftersom det inte går att tatuera sig nu bad jag honom att måla klart och färglägga skissen istället. Det tog en dag, sen var tavlan klar.

OCH TITTA VAD FINT DET BLEV!!!

Sals specialitet är homoerotik och man-ups (alltså manliga pinuppor), så Steve fick såklart bli en leather daddy. Älskar det lilla benet på mössan.

Så här ser han alltså ut i verkliga livet. Visst blev det likt?

Här kan man följa Sal på Instagram, lovar att det är värt det.

En titt på mitt nygamla hem

En av mina superkrafter är att jag är bra på att koka soppa på en spik, dvs att laga ordentlig mat även om det ser tomt ut i kylen och skafferiet. Kan berätta att det är en väldigt användbar talang just nu. Jag har knappt lämnat huset sen jag flyttade in för en dryg vecka sen, och har inte handlat mat på minst två veckor. Lyckas ändå äta tre goda måltider om dagen eftersom jag knappast har något bättre för mig än att laga mat.

Annat jag har ägnat mig åt den senaste veckan? Att packa upp och få i ordning här hemma. Försöker ta det långsamt så att jag inte får slut på grejer att göra, men hatar samtidigt att bo i ett flyttkaos. Så här ser det ut hemma hos mig just nu.

Ena hörnet i vardagsrummet. Ignorera min sönderklösta soffa som håller på att falla isär. Skulle egentligen vilja köpa en ny soffa, men det känns som slöseri med pengar eftersom katterna bara kommer klösa sönder den också. (Jag insåg förresten efter att jag tog det här fotot att högtalaren i hörnet var uppochner. Nu är den dock rättvänd, om det var någon som oroade sig.)

Sitter man i soffan och tittar åt andra hållet ser det ut såhär. Jag har gipsväggar och får egentligen inte hänga grejer upp grejer (oops) så de riktigt stora/tunga tavlorna får stå lutade mot väggen istället.

Köket ligger vägg i vägg med vardagsrummet.

Här får ni en bonusbild på hur det såg ut sist jag bodde här, för ungefär 6 år sen. Råkade visst möblera ungefär likadant.

I sovrummet kör vi stenhårt på hattar och katter. Samt en tavla jag har haft över sängen i säkert minst 9 år. Den hängde på exakt samma ställe för 6 år sen.

Sen har vi mitt kontor som jag fortfarande håller på att få ordning på. Det här hörnet är i alla fall klart. Prioriteringar!

Steve verkar trivas bra här. Förutom att vi har en ny grannhund som hela tiden kommer springande och vill leka med honom, och han vill bara bli lämnad ifred.

Ja och sen har jag ett badrum, ett garage, en uteplats och en liten korridor också, men de sparar vi till en annan gång. Om det är någon som är intresserad gör jag kanske till och med en liten “hemma hos”-video vid något tillfälle. Har ändå inget bättre för mig these days.

Om jag nu ska vara fast hemma i flera veckor/månader så är jag så himla glad att det är här jag bor.

Boktips mitt i apokalypsen

Här kommer ett gäng boktips!

En bra grej med att vara fast hemma, om man nu ska försöka tänka positivt, är att ha en massa extra tid att ägna åt att läsa. Den här månaden har jag dessutom börjat med ett par helt nya grejer som jag aldrig gjort förut: att lyssna på ljudböcker och att läsa på läsplatta.

Jag har aldrig lyssnat på ljudböcker tidigare eftersom jag i princip bara läser romaner och gillar att se orden framför mig. Däremot lyssnar jag mycket på podcasts, så jag tänkte att om jag började lyssna på facklitteratur i ljudboksform borde det vara ungefär som att lyssna på en podcast. Och det har funkat bra! Har lyssnat på följande böcker bara de senaste två veckorna (perfekt grej att sysselsätta sig med medan man flyttpackar):

Klubben av Matilda Gustavsson
Den här har många av er säkert redan läst, men om inte: LÄS (eller lyssna på)! Handlar om “kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och hur han i årtionden kom undan med att våldta och sextrakassera kvinnor i Stockholms kulturliv. Kände såklart till den här historien på ytan, men här går Gustavsson (DN-journalisten som publicerade det första stora reportaget om detta) på djupet. Var så arg att mitt blod kokade under större delen av lyssningen.

Catch and Kill av Ronan Farrow
Fortsatte direkt på samma spår och lyssnade på Ronan Farrows Catch and Kill. Den handlar om Harvey Weinstein som våldtog och sextrakasserade kvinnor i Hollywood under många år. Farrows reportage i New Yorker var startskottet på #MeToo-rörelsen, men den här boken handlar lika mycket om hur NBC, där Farrow jobbade som journalist, försökte mörka hela historien. Farrow läser själv in ljudboken, och så länge man pallar med alla hans olika röster och dialekter kan jag rekommendera att lyssna på denna. Läs oavsett.

Three Women av Lisa Taddeo
Författaren följer tre amerikanska kvinnor under många år och berättar deras historier om kärlek, åtrå, saknad och våld, både fysiskt och själsligt. Den här boken är väldigt poetiskt skriven och känns ofta mer som en roman. Tyckte mycket om denna. Även om alla böcker jag har läst på sistone får mig att helt förlora hoppet om män.

***

En roman har jag hunnit läsa de senaste veckorna också:

My Year of Rest and Relaxation av Ottessa Moshfegh
Passande nog handlar denna om en kvinna i New York City som är trött på tillvaron och bestämmer sig för att inte lämna sitt hem och sova bort ett helt år. Med hjälp av en otroligt oetisk psykolog och allehanda mediciner lyckas detta förvånansvärt bra. Har tidigare läst en novellsamling (Homesick for Another World) av Moshfegh och är allmänt bara sjukt imponerad över hur bra hon skriver.

***

Tänkte avsluta med två böcker jag läste förra året och som jag inte har kunnat sluta tänka på. Speciellt just nu, eftersom båda dessa handlar om att ett virus har utrotat större delen av jordens befolkning. De överlevande måste klara sig i ett postapokalyps-USA som är så pass mörkt att jag undrar om det verkligen är värt att överleva. Tänker i alla fall mycket på båda dessa böcker just nu. Undrar varför.

Station Eleven av Emily St. John Mandel

och

Severance av Ling Ma

***

Jag har så himla dålig koll på facklitteratur men vill gärna läsa mer, så har ni läst eller lyssnat på något riktigt bra på sistone får ni gärna säga till! (Och här finns jag på Goodreads.)

Kärlek i coronans tid

Ursäkta cheesy rubrik, men den kändes passande. En sak jag tänker mycket på just nu är det här med att försöka dejta någon ny mitt under en pågående pandemi med tillhörande utegångsförbud.

I alla fall i Kalifornien är alla barer, restauranger, gym, etc stängda, och folksamlingar är förbjudna. Man ska helst undvika att över huvud taget träffa människor man inte delar bostad med (men om man måste träffa någon annan ska man hålla ett avstånd på 1,8 meter).

Jag skrev för ett par månader sen att jag hade börjat hänga med en ny snubbe, A. Vi träffades i oktober och har umgåtts ganska intensivt sen dess. Jag var egentligen inte alls redo för ett nytt förhållande så snabbt och hade verkligen sett fram emot att vara singel. Men så dök A upp och jag kunde inte hjälpa att jag började gilla honom. Vi är “exklusiva” även om vi kanske inte kallar varandra flickvän/pojkvän ännu (en gräns jag känner att jag behöver medan jag fortfarande försöker förlika mig med att jag gick direkt från ett förhållande till ett annat).

A jobbar på en fabrik som är öppen eftersom den räknas som “essential”, så han är en av få personer jag känner här som fortfarande måste gå till jobbet varje dag. Han jobbar även med en massa gubbar som får sina nyheter från Fox News och inte “tror på” hela pandemi-grejen (trots att de verkligen är i riskzonen själva), och som går till jobbet även om de har influensasymptom. Så för att vara ansvarsfull och skydda mig själv och andra personer jag kommer i kontakt med har jag fått ta det oerhört jobbiga beslutet att inte träffa A på några veckor, eller hur länge den här karantänen nu håller i sig.

(Fun fact: A och P, alltså mitt ex, jobbar på samma företag — fast i olika fabriker så de känner inte varandra — så om jag och P fortfarande hade bott tillsammans hade jag haft samma problem, men inget sätt att undvika att potentiellt smittas.)

Vet ni hur jobbigt det är att ha en ny crush och bo typ 15 minuter från varandra och ändå inte kunna träffas? Det är skitjobbigt.

Samtidigt känner jag att jag kanske inte borde klaga. Vet att det finns många singlar där ute som bor själva och känner sig ensamma och gärna skulle vilja träffa någon, och det här är verkligen inte världens bästa tid för det… eftersom man inte ska träffa nya människor. Jag och A har i alla fall varandra, även om vi befinner oss på olika ställen.

Förhoppningsvis får vi träffa varandra igen snart. Jag börjar känna att jag verkligen behöver en kram.

Dåtiden och framtiden

Allt är så konstigt just nu. Jag har precis flyttat tillbaka till exakt samma hus som jag bodde i för 6 år sen, och det känns så otroligt tryggt och bra att vara här igen. Försöker att inte möblera exakt likadant bara av gammal vana, men det är svårt att föreställa mig något annat sätt att göra det på.

Till och med katterna verkar känna igen sig. Vanligtvis när vi flyttar brukar de gömma sig under täcket i min säng i ett par dagar innan de vågar ge sig ut och utforska, men här gjorde de sig hemma på en gång. Vet inte hur pass bra minnen katter har, så det kan möjligen bero på något annat.

Samtidigt som jag boar här hemma pågår en global pandemi och hela Kalifornien har utegångsförbud utöver det absolut nödvändiga (typ handla mat och gå ut med hunden). Jag hade ett videosamtal med en av mina kollegor idag. Hon bor i New York City som är USAs epicenter för viruset, och att prata med henne är som att se in i framtiden. Folk dör, sjukhusen är överfulla, det finns inga matvaror och NYCs guvernör tar till de mest drastiska åtgärderna i hela landet.

New York ligger ungefär två veckor före Kalifornien i både smittspridning och respons, så vi har nog liknande situation att förvänta oss här ganska snart. Nu när jag är helt inflyttad tänker jag inte lämna hemmet eller träffa människor över huvud taget om jag kan undvika det. Tur att jag är expert på att vara ensam hemma.

Hoppas ni tar hand om er själva och varandra därute.

Välkommen till nya bloggen

Hej kompisar, nu bloggar jag här istället. Har mycket att skriva om, till exempel att Kaliforniens guvernör just precis nu beordrade hela delstaten att stanna hemma med start idag, torsdag. Och att jag ska flytta i helgen, så jag KAN inte stanna hemma. I alla fall inte förrän jag är i mitt nya hem.

Mer om allt detta senare. Jag kommer nog att uppdatera design och annat här snart, fick slänga ihop den här bloggen lite snabbt eftersom min gamla krånglade så mycket. Så bli inte förvånade om det ser annorlunda ut nästa gång ni kikar in. För det gör ni väl? Kikar in igen alltså. Hoppas.

Följ den här bloggen med Bloglovin

Om hur det gick till när jag hade jury duty

Jag skulle kunna skriva en miljon inlägg till om hur coronaviruset påverkar det dagliga livet här—till exempel genom att alla barer och restauranger numera är stängda i San Diego (fast man kan fortfarande beställa takeout)—men har en känsla av att många är rätt trötta på att bara läsa om detta nu.

Vi kan ta en paus och titta tillbaka på en torsdag för en knapp månad sen, då jag hade jury duty för första gången. Det var en intressant erfarenhet, både precis som jag hade tänkt mig och inte alls som jag hade tänkt mig.

Dagen började med att några hundra personer fick infinna sig i en “jury lounge” (dvs ett stort rum med en massa stolar) i San Diegos domstolsbyggnad. Många av mina vänner och bekanta hade ifrågasatt varför jag ens planerade att dyka upp, det verkar som att de flesta bara ignorerar sina kallelser och låtsas som att de inte har fått dem (ganska säker på att detta är olagligt dock). Men eftersom jag fortfarande är en ganska nybliven amerikansk medborgare ville jag uppleva denna ultraamerikanska tradition i alla fall en gång i livet.

Efter ett par timmar i juryrummet (jag hade med mig min laptop och passade på att få lite jobb gjort) började de ropa upp namn i högtalare på de som hade blivit slumpmässigt utvalda till juryutval och behövde infinna sig i en rättssal. Mitt namn ropades upp i den andra gruppen, tillsammans med 50 andra personer. Jag tog hissen upp till femte våningen i byggnaden och blev tilldelad ett nummer (46) som domaren och advokaterna skulle använda istället för mitt namn.

Sen fick vi gå in och sätta oss i rättssalen. Därinne befann sig redan en domare, en åklagare och en försvarsadvokat tillsammans med den misstänkte, en man som stod åtalad för vapenbrott.

Nu började själva urvalsprocessen. Vi var 51 stycken och bara 12 skulle bli valda till att sitta i juryn. Vi fick räcka upp handen och svara på frågor som handlade om hur vi kände inför vapeninnehav (bara jag och en tjej till svarade att vi tyckte att det borde vara olagligt att äga vapen), vad vi jobbade med (jag och samma tjej som innan var båda journalister och fick följdfrågor på detta), våran tillit till poliser (jag sa att jag inte känner någon tilltro till polisväsendet i det här landet, vilket är sant), och så vidare. Nästan alla män i rummet ägde vapen själva och flera var medlemmar i NRA.

Efter många, många timmar av detta var det dags för advokaterna för att skicka hem en första grupp de inte tyckte var lämpliga för den här juryn. Jag och den andra *radikalvänstertjejen* blev hemskickade först, tillsammans med alla NRA-männen. Det var en lite obekväm stämning i hissen på vägen ner kan jag meddela. Hon och jag bytte i alla fall nummer efter att vi insåg att hon jobbar med flera av mina gamla kollegor.

Hade jag velat sitta i juryn så hade jag nog helt låtit bli att räcka upp handen och vara så ärlig. Men nu ville jag inte det. Man får $15 om dagen i jurylön och bara att parkera i närheten av domstolsbyggnaden kostar minst $20 om dagen. Plus att jag hade en massa jobb att göra och dessutom skulle åka till Mexico några dagar senare. Men jag hade läst innan att det bästa sättet att hamna i en jury är att hålla käften, så jag gjorde motsatsen.

Det var i alla fall en intressant upplevelse. Det blev uppenbart på ett sätt jag inte är van vid hur pass extrema mina åsikter om det mesta är jämfört med “vanliga” människor i det här landet. Standardvärdet i USA ligger så himla mycket längre till höger än i Sverige.

Det var väl det. Frågor på detta?

Self care i coronavirusets tid

Det är mycket nu. Inte nog med hela pandemin och att min hund är sjuk och att det ryktas om ett “statewide shutdown” i Kalifornien den här veckan (vad nu det innebär) — jag ska dessutom flytta i helgen. Eftersom man helst inte ska lämna hemmet nu har jag haft mycket tid till packande, så i princip hela mitt liv är just nu nerpackat i flyttkartonger som är staplade på varandra i hela lägenheten. Det uppmuntrar inte direkt till inre lugn.

Jag har haft så mycket ångest de senaste dagarna att jag knappt sover på nätterna. Det känns dock inte produktivt att bara sitta och vältra sig i ångest, så jag försöker aktivt att göra saker som gör att jag känner mig mindre stressad. Annars finns risken att jag dämpar med alkohol, och det är kanske inte så hälsosamt i längden. Några grejer som funkar för mig (och kanske för andra personer i liknande situation — alltså folk som generellt är rätt mentalt stabila och inte lider av kronisk depression eller liknande):

1. Motion. Alltså, jag är verkligen inte en speciellt aktiv person så att tipsa om att motionera känns ju mer än lovligt skenheligt. Men jag började springa regelbundet för ett par månader sen, och nu när jag känner ångesten komma krypande drar jag på mig springskorna och joggar ett par kilometer genom grannskapet. Använder en app som heter C25K som verkligen har hjälpt mig att gå från soffpotatis till någon som numera uppskattar att springa regelbundet. Men även att bara typ ge sig ut och promenera i naturen hjälper. 

2. Böcker. Jag är så enormt tacksam för att vara en läsare just nu. Har äntligen börjat lyssna på ljudböcker, så nu plöjer jag mig igenom skön- och facklitteratur både medan jag gör annat (typ flyttpackar) och på kvällarna när jag går och lägger mig med en fysisk bok och läser tills jag somnar. Få saker gör mig lugnare än att få fly verkligheten med en riktigt bra bok. 

3. Sex. Sorry för lite X-rated content, men en bra orgasm friger hormonet oxytocin som hjälper till att sprida endorfiner i kroppen. Kan bidra till allt från att lätta på huvudvärk och mensvärk till att sänka höga stressnivåer. Plus att det är gratis och man kan göra det själv om man är hemma i karantän. 

4. Motorcyklar. Lite nischat, men det finns ingenting som hjälper mig att hantera ångest bättre än att köra motorcykel. Tog en långtur igår (eftersom det äntligen slutade regna i en hel dag) och kände mig genast som mig själv igen. Bonuspoäng för att man sitter ensam på en hoj med hjälm och skyddsutrustning på sig och inte behöver prata eller komma i kontakt med andra människor över huvud taget. Så bra sätt att få lite frisk luft även i dessa tider. 

Hoppas att ni tar hand om er själva därute ♥

Apokalypsen är nära

Jag är nyfiken på situationen i Sverige just nu. Känns det som att coronaviruset påverkar det dagliga livet? Här har det helt klart blivit mycket värre bara de senaste dagarna. Man vet att det är en allvarlig situation när Disneyland stänger ner och NBA ställer in hela sin säsong. 

Jag känner mig tacksam över att jag redan jobbar hemifrån och inte har behövt ändra speciellt mycket i mina egna rutiner. Jag är dessutom förkyld och det har regnat i flera dagar (det känns alltid som att apokalypsen är nära när det regnar så här mycket i San Diego), så “social distancing” är väldigt lätt för mig personligen just nu. Jag bor ensam och går ändå ingenstans. Men läser om restauranger och butiker som måste stänga pga inga kunder, och tänker mycket på hur hårt detta drabbar de som redan har det allra sämst. De som inte har möjlighet att jobba eller plugga hemifrån, inte har sjukförsäkring och/eller inte har råd att ta ledigt från jobbet när de är sjuka.

Det har ju blivit jävligt tydligt de senaste dagarna vilket skitland USA är på många sätt. I andra länder går det i alla fall att testa sig för viruset, men det finns inga tester här. Och skulle det finnas har jag läst om folk som har fått betala flera tusen kronor bara för själva testet. Det finns inte heller någon lagstadgad betalt sjukledighet, så folk riskerar att förlora sin inkomst om de blir sjuka.

Det som gör mig mer rädd än något annat just nu är att den person som är ytterst ansvarig för att situationen inte förvärras här är Donald fucking Trump, den absolut sämsta möjliga personen att ha något som helst sorts ansvar för liv och död. Anna-Lena kommenterade så här på mitt förra inlägg:

“Vad som är lite oroande tycker jag är ju USA. Hur kan den endast vara typ 1400 smittade i ett land med 365 miljoner människor? Och dessutom där en stor del av befolkningen kommer från Kina? Tror att Trump vill säkra sin plats som president och gå därför inte ut med alla siffror… mörkertalet måste vara enormt!”

Och så är det ju, Trump har sagt offentligt att han inte vill ha “dåliga siffror”, och eftersom det knappt går att testa sig är det helt omöjligt att veta exakt hur många som egentligen är smittade. Kul även att vi har en president som bara ljuger hela tiden och inte har någon koll på något.

Aja, nu babblar jag bara på, men jag känner att jag måste skriva av mig. Har ett ångestfladder innanför bröstet som jag aktivt försöker trycka tillbaka genom att tänka rationella tankar. Jag brukar inte vara en sån som faller offer för masshysteri, men det är svårt just nu. Gick precis och köpte hostmedicin på Target och alla hyllor för toapapper, handsprit och desinfektionsmedel var helt tomma. Jag har allt jag behöver för att klara mig i minst två veckor utan att behöva lämna huset, men lider verkligen med de som behöver saker de inte kan få tag på just nu. 

Hur har ni det i Sverige?