Dom är vapen mot oss

Som alla vet vid det här laget pågår det just nu massprotester och uppror mot polisbrutalitet och rasism över hela USA. San Diego är inget undantag. Igår gick jag med i en av de största demonstrationerna hittills i den här staden.

Flera tusen människor som tågade nästan 2 mil (!) genom San Diego. Det var så fint. Så mycket solidaritet. Som gammal revolutionsromantiker hade jag gåshud under i princip hela demonstrationen. Nu låter det som att jag är 100 år gammal, men jag älskar verkligen att se så många passionerade ungdomar. Det ger mig hopp om framtiden.

Det är ju en väldigt märklig grej, att demonstrera mitt under en pågående pandemi. Jag har aldrig varit på en demonstration tidigare där alla uppmuntrades att bära mask. Det brukar vara tvärtom på fredliga demonstrationer. Men det här känns så himla viktigt. Amerikansk polis har ju varit extremt rasistisk och extremt våldsam i hundratals år.

Visste ni till exempel att poliskåren i USA grundades under slavtiden, som ett sätt att kontrollera slavar och minoriteter? Hela den amerikanska polisen som institution är alltså byggd på rasism. Här kan man läsa mer om detta: “Slave patrols and Night Watches, which later became modern police departments, were both designed to control the behaviors of minorities.”

Men just nu känns det som att det faktiskt händer något. Jag har under mina 12 år i USA aldrig sett något liknande. Och det känns logiskt att det händer just nu, mitt i en global pandemi (där svarta amerikaner löper tre gånger större risk att dö än vita), en ekonomisk kollaps (som också har drabbat svarta betydligt värre än vita) OCH en rad helt oförsvarbara fall av rena mord på svarta människor av vita poliser (eller f.d. poliser). Se till exempel George Floyd, Breonna Taylor och Ahmaud Arbery.

Egentligen är det ett mirakel att så många av demonstranterna lyckas hålla sig fredliga. Utgår från att de allra flesta helst skulle vilja bränna ner sin lokala polisstation.

Jag är verkligen inget fan av polisen. Speciellt i USA anser jag att de gör betydligt mer skada än nytta. Det skulle krävas mycket för att jag någonsin skulle ringa polisen här. Har blivit mer radikal kring detta på senare år och är nu av åsikten att vi borde göra oss av med polisen helt. Tonade dock ner detta budskap en smula på mitt plakat. Man vill ju inte bli tårgasad 🙃

Jag har gråtit så mycket den här veckan. Jag är väldigt dålig på att hantera hemskheter i världen i allmänhet, och speciellt när de händer i princip precis utanför min egen ytterdörr. Sitter hemma och skänker pengar till alla organisationer jag hittar och tillbringar alldeles för mycket tid på Twitter och får ångest. Men den här demonstrationen gav mig ny energi. Solidaritet brukar ha den effekten. Vi är många som har fått nog.

Förresten, om det är något specifikt ni undrar om just nu (till exempel kring hur det är att bo i USA mitt i allt detta) får ni gärna fråga. Lovar att försöka svara så gott det går.

Överjobbad och oanvändbar

Jag är trött. Fysiskt och mentalt utmattad. Trött på världen och USA och alla empatilösa människor. Är ledsen och rastlös. Men mest av allt är jag nog ändå trött på att jobba. I början av pandemin varslade mitt jobb en stor del av mina kollegor. Alla på min avdelning förutom jag förlorade sina jobb. Jag är såklart tacksam över att få vara kvar, men jag har samtidigt gjort tre personers arbete nu i ett par månader och det börjar sätta sina spår.

Förra helgen tog jag ledigt på fredagen för att åka ut i öknen. Det var redan långhelg och jag kände att jag behövde en extra dag för att bara sitta i tystnaden i naturen utan internetuppkoppling. Bara att ta en dag ledigt gjorde att jag hade så mycket jobb att ta igen att jag fortfarande, en dryg vecka senare, ligger efter med allt. Det är inte hållbart. Min chef vet detta. Hennes chef vet detta. Men jobbet måste ändå göras.

Nu har jag dock meddelat min chef att jag tänker ta en veckas semester i slutet av månaden. Jag behöver det för att inte förlora förståndet och/eller gå in i väggen. Tänkte sätta mig på hojen och köra långt bort från civilisationen. Behöver undvika människor ett tag. Tänker mig typ… Idaho? Utah? Det får gå på något sätt. Även om jag måste ta med mig datorn och smygjobba lite på vägen.

(Förresten: Om jag som lever ett oerhört privilegierat liv på många sätt känner mig så här utmattad kan jag bara föreställa mig hur de som står på barrikaderna i Minneapolis och andra städer och kämpar för liv och död känner sig. Men jag måste ändå ta hand om min egen mentala hälsa först, annars kommer jag vara helt oanvändbar för revolutionen.)

Hur mår ni?

Burn it down

Jag saknar ord för det som pågår i USA just nu. 

En poliskår som gång på gång mördar svarta medborgare utan att det får några konsekvenser för mördarna. 

Städer som står i brand över hela landet, protester och uppror och poliser som brukar övervåld skyddade bakom militärutrustning.  

Allt detta mitt i en pandemi där 100,000 amerikaner har dött hittills, trots att så många av dessa dödsfall hade kunnat förhindras.

Och så en president som helt saknar empati och både förmågan och viljan att ena landet. Istället sprider han konspirationsteorier och uppmanar till våld mot protestanterna. Gömd i en bunker

Jag kan inte sluta titta på nyheterna och gråta över hur fucked allting är just nu. Det gör ont i hjärtat. Frågar mig själv varför jag bor i det här jävla landet egentligen. 

Vill man göra något för att slippa känna sig helt hjälplös kan man skänka pengar till exempel till dessa organisationer:

Campaign Zero
Black Visions Collective
Reclaim the Block
The Bail Project
Minnesota Freedom Fund
George Floyd Memorial Fund

En välbehövlig helg i öknen

Nu verkar det ha löst sig med grannen? I alla fall tillfälligt. Hyresvärden var här i tisdags, efter att flera personer hade hört av sig till honom och klagat, och tog sig ett snack med den nya grannen. Han satte även upp en “Rökning förbjudet”-skylt på uteplatsen och skickade ut ett meddelande till alla som bor här om att respektera varandra. Och sen dess har jag varken sett eller hört den nya grannen. Det är som ett mirakel. Idag åt jag till och med middag på min egen lilla altan utan att bli störd av en massa festande främlingar. SÅ skönt.

Men i helgen, medan det extremt jobbiga beteendet fortfarande pågick, var jag tvungen att fly storstan och hänga i tystnaden i öknen i ett par dagar.

Min kompis Brittany fyllde år och det skulle firas på ett ansvarsfullt sätt med social distansering utomhus osv. Våra kompisar Ashmore och Mike har en tomt i Joshua Tree, fyra hektar utan någon bebyggelse, mitt ute i ingenstans. Perfekt för att tälta och köra offroad, med andra ord.

Jag hade skaffat ett nytt tält tillfället till ära. Fick plats med en stor luftmadrass, så det var en fördel.

I vanliga fall när jag campar brukar jag mest äta typ korv med bröd och chips, men vi ansträngde oss lite mer den här gången. En kväll åt vi tofu, halloumi och brysselkål som vi la i foliepaket och slängde på grillen. Det var extremt gott.

En av mina favoritgrejer med öknen är solnedgångarna.

Jag och A klättrade upp på hans truck och kollade på solnedgången en kväll. Det var fint.

Och nätterna såg ut så här. Ett gäng bra personer samlade kring en lägereld, långt från civilisationen. Så extremt välbehövligt.

Den allra värsta grannen

För ungefär två veckor sen fick jag en ny granne, som är den överlägset värsta granne jag någonsin haft. Eftersom jag har klagat på henne så mycket att mina kompisar nog är rätt trötta på att höra om detta så tar jag och klagar vidare här istället. Ber om ursäkt på förhand för argt inlägg.

Okej, först lite bakgrund. Komplexet jag bor i består av fem bostäder: ett hus, ett så kallat duplex (alltså ett parhus med en delad vägg), och en garagelänga med två lägenheter ovanpå. Här får ni en pedagogisk illustration:

Nummer 1 är huset, 2 + 3 är parhuset, och 4 + 5 är lägenheterna. Jag bor i 2 och den nya grannen, som vi kan kalla X, bor i nummer 3. De gula områdena är en delad uteplats med gräs och små gångvägar, och alltihop är inhägnat av mur och staket med låsta grindar. Okej? Okej.

Det här är ett väldigt lugnt och tyst komplex. Ingen festar eller stör någon annan, folk har sällan besök och alla är i allmänhet väldigt respektfulla. Jag kommer bra överens med alla de gamla grannarna (paret i huset och jag har varit kattvakter åt varandra många gånger under åren jag bodde här tidigare) och alla verkar trivas bra här.

Allt detta har nu ändrats. Sen X flyttade in har hon festat varje dag. Hon har alltid folk på besök, de flesta verkar bo i andra delstater och har temporärt (?) flyttat in hos X. De börjar oftast dricka runt klockan 10 på morgonen och fortsätter hela dagen och ibland även hela natten. Och inte inne i huset heller, utan på den delade uteplatsen. Jag var inte hemma i lördags, men enligt de andra grannarna pågick festen utomhus mellan klockan 3 och 7 på morgonen.

De senaste dagarna har det varit mellan 5 och 7 personer här dygnet runt. Jag brukar vakna tidigt på morgonen av att de sitter utanför mitt fönster och röker (eller röker på). X har en hund och en katt som alltid är utomhus helt utan översikt, vilket gör att mina djur inte kan/vill gå ut. Hunden brukar ligga utanför mitt sovrumsfönster och tugga på en pipleksak tidigt på morgonen, innan min väckarklocka har ringt.

Jag har fått gå ut och säga till X flera gånger att sänka musiken eller att säga åt sin hund att sluta skälla på mina katter. Men hon är i princip alltid så full att det knappt går att föra ett samtal med henne.

Idag messade jag äntligen min hyresvärd för att klaga. Har funderat på att göra det ett tag nu, men droppen var detta: två av mina andra grannar (båda kvinnor i 50-årsåldern) berättade att de numera drar sig för att gå ut över huvud taget, eftersom horder av fulla män numera blockerar alla utgångar.

Den nya grannen är kanske 45 och hennes kompisar är alla i ungefär samma ålder. Männen är alla stora tatuerade snubbar som ser ut att tillhöra någon sorts motorcykelgäng. Jag kan hantera dem, även om jag för all del helst låter bli, men mina andra grannar känner sig inte trygga här längre. Det gör mig så himla ledsen.

Det eviga festandet hade dessutom varit illa nog om allt hade varit som vanligt i världen, men att ha hela sin uteplats full av främlingar dygnet runt är extra jobbigt under en global pandemi. Jag träffar liksom knappt mina egna vänner, men nu måste jag dela utrymme med de här jävla soporna.

Hyresvärden lovade i alla fall att ta hand om saken, men bad mig att skicka bilder som han kunde använda som bevis. Så hela dagen har jag och två av mina grannar (som bor i nummer 1 och 4) sms:at varandra för att koordinera det diskreta bevissamlandet.

Stay tuned för den rafflande fortsättningen på den här levande mardrömmen.

Två mil till fots

Jag och A vandrade drygt 19 kilometer igår och det var så himla välbehövligt. Idag har jag ont i exakt hela kroppen samt blåsor på undersidan av ett par tår, men det får det fan vara värt.

Vi tog hojarna till Laguna Mountain, omkring 8 mil öster om San Diego, eftersom jag ville vandra i skogen och här uppe finns det gott om skog.

Det var alldeles perfekt väder ute. Runt 25 grader och nästan inga moln. Och alla ängar stod i blom. När jag sitter hemma och drömmer om Naturen™ är det ganska exakt detta jag föreställer mig.

Vi lyckades få in lite extra äventyr i detta genom att behöva ta oss förbi vissa hinder. Till exempel fallna träd och enorma lerpölar.

Nu sa jag visserligen häromdagen att jag ville sitta på en sten och äta lunch, men det fick bli en stubbe istället. Gick lika bra det. Jag hade gjort vegetariska köttbullemackor på hemmabakade frallor, för en sån person är jag numera. Bakar och vandrar i naturen.

Efter ungefär halva hajken korsade vi en väg, och sen befann vi oss plötsligt på Pacific Crest Trail, en 430 mil lång vandringsled som går mellan Mexiko och Kanada. Om ni har läst Wild av Cheryl Strayed (eller sett filmen) så är det här hon vandrar. Vi gick dock bara omkring en mil på PCT.

Om ni undrar varför jag har en bandana runt halsen är det för övrigt för att man måste ha munskydd på sig även ute i naturen. Så varje gång vi mötte andra människor på stigen drog jag upp denna över ansiktet. Det gick ändå bra. Vi mötte inte så himla många andra människor, men de allra flesta hade egna munskydd.

Två olika personer frågade dock om vi kunde ta kort på dem (med deras kamera), men det sa vi nej till. Kändes inte säkert/ansvarsfullt.

På PCT-sidan var det mer öken och berg och mindre skog. Sån fin kontrast.

Jag hade bara mobilen med mig eftersom jag inte ville släpa med mig kameran så det är väldigt svårt att göra utsikten rättvisa. Jag kan inte minnas att jag har promenerat två mil tidigare i hela mitt liv, men det gick förvånansvärt bra. Tror helt klart att det hjälpte att det var så fint överallt.

Sen körde vi de åtta milen hem igen. Herregud vad jag behövde den här dagen.

Tillbaka till naturen

Min mamma tycker att jag bloggar för lite, och det har hon säkert rätt i. Det är bara svårt att komma på något att skriva om när det liksom inte händer någonting. Jag bläddrade igenom mina foton på mobilen för lite inspiration, men det enda jag har tagit kort på de senaste veckorna är mat jag har lagat, bröd jag har bakat, och djur som bor hemma hos mig.

Det här är liksom det enda jag gör just nu: jobbar, läser böcker, lagar mat, bakar, springer, sover. Har över huvud taget inte satt på min TV på flera veckor. Har knappt träffat andra människor. Går ut på gatan ibland för att kolla så att min bil fortfarande står där. Minns inte när jag körde den sist.

Men ja. Imorgon tänkte jag i alla fall ge mig ut och hajka lite på dagen. San Diego County har börjat öppna vandringsstigar och vissa campingplatser och jag har på sistone känt ett enormt sug efter att vara ute i naturen. Jag är verkligen ingen friluftsmänniska egentligen, men jag saknar träd så himla mycket. Träd och bäckar och berg och vilda djur. Ser fram emot att sitta på en sten och äta lunch imorgon. Och förhoppningsvis har jag lite foton jag kan dela med mig av efteråt.

Vad är det ens för veckodag idag?

Några av mina kompisar på Facebook håller på med den där utmaningen där man under 10 dagar lägger upp 10 album som har påverkat ens musiksmak, vilket fick mig att börja fundera på vilka album jag skulle välja… och nu sitter jag här flera timmar senare och lyssnar fortfarande på gamla band på YouTube eftersom ingenting jag lyssnade på som tonåring finns på Spotify.

För exakt tre år sen körde Katie och jag motorcykel till Grand Canyon. För ett år sen tog vi hojarna till Mexiko. Det är en sån kontrast jämfört med idag. Katie och jag hade en lång konversation tidigare idag om att det nog ändå är rätt bra att tvingas ta det lugnt och inte åka någonstans på ett tag. Eller, hon tyckte det, jag försökte hålla med så gott det gick. Men egentligen saknar jag att åka långt på motorcykel så mycket att det gör ont. Vill inte alls vara hemma när det är varmt ute.

Men jag försöker göra det bästa av situationen. Sparar helt klart en massa pengar på att inte åka någonstans eller göra någonting. Får en massa gjort hemma. Springer. Läser oerhörda mängder böcker. Och idag bakade jag kanelbullar. Har varit så himla sugen på svenska kanel- eller kardemummabullar i flera veckor, men misslyckades stenhårt sist jag försökte mig på detta. Nu ansträngde jag mig lite mer och det blev betydligt bättre.

Dock var det en dålig idé att baka idag eftersom det är närmare 30 grader varmt ute och jag har ingen AC. Så det här med att ha ugnen igång var kanske inte min smartaste plan.

Nu har vi i alla fall börjat planera att köra cross-country på hoj nästa år, eller när det nu är säkert att resa igen. Det känns som att vi måste göra något riktigt episkt, och jag kan inte tänka mig något mer episkt än att köra rakt över hela USA på en Harley-Davidson.

Jaha ja. Sånt här funderar jag på just nu. Vad tänker ni på?

Läsa bör man annars dör man

Nu blir det ett till inlägg om böcker, för att läsa är tydligen den enda jag gör nuförtiden. Den här helgen lämnade jag hemmet sammanlagt tre gånger: för en cykeltur och två promenader med hunden. Annars satt jag bara hemma och läste läste läste.

I lördags läste jag ut The Age of Miracles av Karen Thompson Walker (den var språkmässigt och tematiskt ganska lik The Dreamers, men jag tror att jag gillade denna bättre – mer fokus på en karaktär istället för att hoppa mellan olika berättelser) och igår maratonläste jag hela Lydia Sandgrens Samlade Verk från början till slut. Det är alltså namnet på en roman, inte en hel bibliografi, men den är nästan 700 sidor lång så det tog ett tag ändå. Jag varvade mellan att ligga på gräsmattan i solen, att sitta på altanen i skuggan och att sitta inomhus (på soffan eller vid köksbordet) och läsa. Omkring klockan 23 läste jag den sista sidan, helt andfådd. Vilken jävla roman. Den första boken jag har läst i år som fick ett klockrent 5/5 i betyg.

Igår hann jag på något vänster även lyssna färdigt på J.D. Vances Hillbilly Elegy, men den vet jag inte om jag skulle rekommendera.

Nu undrar jag dock detta: Går det att läsa FÖR MYCKET? Nu är jag mer eller mindre tvingad att stanna hemma på obestämd framtid, så det är inte som att jag offrar några sociala åtaganden för att stanna hemma och läsa. Jag kan inte heller kolla på TV över huvud taget utan att bli stressad, och det finns en gräns för hur mycket en människa orkar motionera på en dag. Så nu har det i princip blivit så att när jag inte jobbar, läser jag. Flera hundra sidor om dagen oftast.

Och nu börjar jag lite smått oroa mig över om detta kommer skada min hjärna i längden. Alltså, kommer jag att börja få problem med verklighetsuppfattningen och börja leva i romanernas fantasivärld på riktigt? Det är ju helt klart att föredra just nu, när verkligheten ser ut som den gör, men långsiktigt då?

Eller ska jag bara köra på och invänta en lässvacka? Den lär ju komma förr eller senare.

Äh, jag vet inte. Kanske är jag bara en person som oroar mig för mycket.

Alla böcker jag läste i april

Nu är det väl ganska allmänt accepterat att april var den längsta månaden någonsin. Detta i kombination med att jag för tillfället inte kan ägna mig åt hobbies eller umgås med vänner gjorde att jag slog ett nytt läsrekord den här månaden. Hela 12 böcker hann jag läsa i april.

Det här med att jag nyligen insåg att man kan låna e- och ljudböcker på biblioteket helt gratis har verkligen HELT förändrat mitt liv. Känner mig helt stressad över alla böcker jag vill läsa och hur jag ska hinna med dem, men det är ändå ett “problem” jag inte riktigt kan klaga över.

Här kommer i alla fall mina favoriter av det jag läste den här månaden:

The Dreamers av Karen Thompson Walker
Denna har jag redan skrivit om här. I kommentarsfältet fick jag även tips (tack Emma!) om att läsa The Age of Miracles av samma författare, så den har jag just börjat på.
4/5

Wild av Cheryl Strayed
Vet inte varför jag inte har läst denna tidigare (har dock sett filmen). Jag lyssnade på Strayeds självbiografiska skildring av sin vandring längs Pacific Crest Trail som ljudbok medan jag var ute och sprang och blev så HIMLA sugen på att vara ute i naturen. Kanske inte vandra 150 mil, men i alla fall campa i skogen någon natt. Något att se fram emot när Kalifornien öppnar igen.
4/5

I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Lyssnade även på denna under mina springturer och blev så jävla arg. Det var produktivt för springandet, men fyfan för män alltså. Denna handlar alltså om alla fall i Sverige där en kvinna har dödats av sin partner de senaste 10 åren. Blev även förvånad över att en person jag känner i verkligheten nämndes i boken (inte som offer, men som en som jobbar med och för utsatta kvinnor). Tack Jenny för tipset.
4/5

Glöm mig av Alex Schulman
Nu tror jag att jag har läst alla Schulmans böcker om hans familj och jag tycker verkligen att de är så himla bra? Älskar hur han skriver och tänker och liksom rannsakar sig själv i den här serien. Man kan säga mycket om Schulman-klanen, men den här personen kan i alla fall skriva.
4/5

1794 av Niklas Natt och Dag
Det här är uppföljaren till 1793, och även denna är mörk och äcklig och man liksom känner stanken av 1700-talets Stockholm. Men jag gillar verkligen båda böckerna, de får mig på något konstigt vis att sakna Stockholm, fast det egentligen borde vara tvärtom.
4/5

Nej nu hinner jag inte skriva mer, har en miljon böcker jag måste läsa!!!