En annan sorts Corona…

Tack för alla peppande och stöttande kommentarer på förra inlägget, de hjälper. Steve verkar må lite bättre den här veckan? Vi ska tillbaka till veterinären på torsdag, så vi får se hur det ser ut då. 

Nu till något helt annat.

För lite över en vecka sen befann jag mig på en strand i Mexico med en kall Corona i handen. Nu sitter jag hemma med en mild förkylning och försöker undvika att gå ut så att folk inte ska tro att jag har coronaviruset. Skulle absolut inte få för mig att resa någonstans pga risken, och vill egentligen helst inte vistas bland folk alls. Så snabbt saker och ting kan förändras ändå? 

Så här såg det i alla fall ut för en dryg vecka sen.

Vi var 10 personer som reste från San Diego till Sayulita (ungefär halvvägs ner på Mexicos västkust) för att hälsa på våra kompisar Zeb och Fafay som äger ett hotell där. Pacific Nomads heter hotellet, och det ligger precis vid stranden. Här en gruppbild i hotellpoolen (tillsammans med hunden Falkor som dricker skvättande poolvatten på den här bilden, han försöker inte mörda någon, jag lovar). 

En av dagarna åkte vi in till Sayulita (vi bodde precis utanför) och turistade oss. Titta vilken fin liten buss.

Det hängde fortfarande Mardi Gras-dekorationer överallt. 

Och vi åt lunch på en restaurang precis vid havet. Jag beställde en burrata-pizza som var så. himla. god. Har som personlig regel att om det finns en köttfri rätt med burrata på en meny måste jag beställa den. Slår aldrig fel.

En annan dag bokade vi in oss på en 7 timmar lång kryssning på en tvåvånings-partybåt med öppen bar och rutschkanor på sidorna. 

Båten la till vid Islas Marietas, en nationalpark som består av ett par öar fulla med stränder och grottor som vi fick utforska. Många gruppbilder blev det!

Tillbaka på båten fick vi hoppa i vattnet. Det var kul! Och skönt. Så himla fint väder, runt 28 grader i luften och svalkande men inte kallt i vattnet. 

Jag var så lycklig över att få vara i havet. Trots att man var tvungen att ha flytväst på sig i vattnet kring nationalparken. 

En annan dag tog vi en promenad längs stranden precis nedanför hotellet. 

Jag hade bränt mig rätt rejält i solen på båten dagen innan, trots att jag är helt paranoid när det kommer till solskydd och typ aldrig går utanför dörren utan minst SPF 50 på hela kroppen. Och trots att jag hela tiden smörjde in mig på nytt efter att ha badat. Trodde solen var min vän, men icke. 

På kvällen åt vi tacos. Eftersom halva vår grupp är veganer eller vegetarianer och nästan alla restauranger på kusten mest serverar fisk och skaldjur fick vi improvisera med en del grönsakstacos. Det blev gott dock. 

Jag har rest så mycket med den här kompisgruppen att vi alla kan varandras rutiner. Jag tillhör det gänget som alltid vaknar tidigast på morgonen, och vi satt tillsammans på takterrassen och tittade på soluppgången varje morgon medan vi var här. Så också den sista morgonen.

De flesta skulle stanna ett par dagar till, men jag och Paul, Lexy och Alexis skulle flyga hem på måndagkvällen. Så medan alla andra hajkade till ett vattenfall tog vi hyrbilen till Puerto Vallarta, staden där flygplatsen ligger, och turistade oss. Drack några öl och åt glass på boardwalken, såna grejer.

Jag hade för övrigt varit lite orolig för att det skulle vara konstigt att resa tillsammans med Paul. Vi bokade ju den här resan innan vi gjorde slut. Men det gick hur bra som helst. Vi fick ett rum med separata sängar och pratade en massa och jag är så glad att vi kan vara kompisar och fortfarande ha en så bra relation. Det har verkligen den enklaste separationen någonsin?

Drack Corona för att stödja en öl som plötsligt har fått en massa dålig PR, men som jag trots allt har tatuerad på kroppen.

Nu är jag hemma igen och har väl aldrig känt mig så glad över att jobba hemifrån som i dessa virustider. Skriver mer om detta senare.

Min lilla gubbhund

Förra veckan var jag hos veterinären med Steve sammanlagt omkring 9 timmar mellan måndag och onsdag. På onsdagen fick han läggas in på sjukhus med dropp hela dagen. På torsdagen skulle jag åka till Mexiko på semester, men jag visste inte förrän jag hämtade upp Steve på sjukhuset klockan 20 på onsdagkvällen om jag skulle kunna åka. Då såg hans värden dock bättre ut och min hundvakt Brittany insisterade på att hon var ok med att ge honom 4 olika mediciner varje dag, så veterinären gav mig grönt ljus att åka. Är glad att jag gjorde det, och Brittany skickade uppdateringar hela tiden så att jag inte behövde oroa mig alltför mycket.

Idag gick jag dock tillbaka till veterinären för ett återbesök, och saker och ting har inte förbättrats sen förra veckan. Han äter dåligt (vilket inte är ovanligt, men just nu är det lite oroväckande) och har väldigt lite energi.

Om han inte blir bättre snart sa veterinären att vi kan behöva diskutera hans “livskvalité”, vilket innebär att jag kan komma att behöva fatta en del väldigt jobbiga beslut. Vi är inte där ännu, men jag behöver nog börja förbereda mig mentalt på att Steve kanske inte kommer finnas så himla längre till. Jag visste ju vad jag gav mig in på när jag adopterade en uråldrig gammal gubbe med hälsoproblem, men det gör det inte mindre sorgligt eller svårt.

Har gråtit hos veterinären, i min bil och hemma mer än jag vill erkänna den senaste dryga veckan. Min lilla gubbhund. Jag vill ju bara att han ska vara frisk och inte ha ont.

Den bra nyheten är i alla fall att han inte har blivit sämre sen förra veckan. Så det finns fortfarande hopp. Håll gärna tummarna och skicka positiva tankar hitåt.

The American Dream och varför jag tror att Trump kommer bli omvald

Igår röstade jag i ett amerikanskt val för första gången. Det kändes bra, även om min röst på Elizabeth Warren ser ut att ha varit ganska bortkastad. Men jag tycker att skillnaden mellan att rösta i ett primärval och i det riktiga valet är just att man kan rösta på den kandidaten man verkligen tror på, inte bara taktikrösta. Och det gjorde jag.

Nog om detta. Nu tänkte jag försöka sätta ord på varför jag tror att Trump kommer att bli omvald i höst, trots att han är enormt hatad av stora delar av befolkningen.

Det finns såklart många anledningar. Ett axplock: att Fox News har hjärntvättat en hel generation äldre vita amerikaner, att the electoral college ger mindre delstater med mer republikansk befolkning oproportionerligt mycket makt, att amerikaner är mer rädda för “socialism” än något annat, att Trump har haft fyra år på sig att kampanja, att USA är ett land byggt på rasism, osv.

Men en grej jag har tänkt mycket på som jag tror ligger till grund för nästan alla problem det här landet har, och som jag tror kommer göra stor skillnad i årets val, är detta: USA älskar de rika och hatar de fattiga.

Låt mig förklara.

The American Dream (dvs att alla kan lyckas i USA om de jobbar hårt) är så djupt rotad i det amerikanska samhället att många verkar gå runt och tro att de kommer bli miljonärer en dag om de bara jobbar tillräckligt hårt. Det här är ju såklart en myt som mest hjälper till att hålla arbetarklassen i schack, men det är en effektiv myt. Om alla går runt och tror att de är temporärt fattiga miljonärer kommer folk inte att rösta för sina egna, reella intressen. De kommer att rösta som om de vore the 1%.

Det finns ett så djupt rotat förakt för all sorts statlig hjälp här. Är du fattig är det ditt eget fel. Ta dig i kragen (pull yourself up by the bootstraps) och skaffa ett bättre jobb bara. Jag har lyckats i livet, så varför skulle inte du kunna göra detsamma? En CEO jobbar hårdare än en singelmamma som måste ha tre jobb för att ha råd med hyran, så måste det ju vara eftersom han är rik. Ingen som helst förståelse för strukturer, och ingen vilja att dela med sig eller hjälpa någon annan. Individen kommer först.

Med en kandidat som Bernie Sanders som president skulle så mycket gott kunna göras för de som har det allra sämst i samhället: universell sjukvård, höjd minimilön, lagstiftad föräldraledighet, gratis college och så vidare. Men istället ropar folk om hur farligt det är med “socialism” (Bernie är ju snarare socialdemokrat) och att de som röstar på honom bara vill ha saker gratis. Ingen verkar fatta att det är så här mer fungerande samhällen ser ut, man betalar skatt och så får man något för det (inte bara en extrem militärmakt).

Trump är rik. Rik är bra. Det spelar ingen roll om ditt eget liv blir sämre under en president som helt skiter i medel- och arbetarklassen eftersom du vilken dag som helst själv kommer att tillhöra överklassen. Och då hade det ju varit jävligt jobbigt om dina hårt intjänade skattepengar gick till gratis sjukvård och utbildning för alla lata personer som inte har jobbat lika hårt som du.

Det här är ju en ganska cynisk generalisering av läget, men jag tror inte att jag har fel. Vad tror ni?

Gamla skruttiga djur

Jag vaknade imorse av att min katt Ninja satt på mitt nattduksbord och krafsade på mina böcker. Det här är inte ovanligt, Ninjas främsta hobby är att hela tiden hitta på nya irriterande sätt att väcka mig på. Men hon brukar inte vara så här envis. Till slut klev jag upp… och hittade blod, hundbajs och kräks över halva köket och vardagsrummet. 

Tog genast med mig Steve till veterinären, där han efter ganska många timmar av undersökningar och blodprov fick diagnosen bukspottskörtelinflammation. Plus att hans njurar är i ganska dåligt skick. Och så har han sårnader i ögonen sen tidigare.

Jag VET ju att det är så här det är när man adopterar gamla djur, de är ofta sjuka och skruttiga. Men det gör ändå så ont i hjärtat att tänka på att min lilla hund är sjuk och har ont, och att jag inte kan förklara för honom vad det är som händer. Bröt ihop en smula hos veterinären och sitter här hemma med extremt dåligt samvete nu, dels för att jag inte visste att Steve var sjuk och dels för att jag blev arg på Ninja när hon försökte berätta det för mig. 

Det är också världens sämsta tajming eftersom jag ska på semester på torsdag. Åker till Mexico i fem dagar med 10 av mina bästisar, en resa vi har planerat i flera månader. Ska tillbaka till veterinären med Steve imorgon, får se hur han mår då och bestämma om jag fortfarande kan åka till Mexico eller om jag borde stanna hemma.

Den här lille skrutten ligger i alla fall och snarkar högt i sin säng nu. Det har varit en lång dag för alla inblandade. 

Inte en lämplig jurymedlem

Jag har ju bott i USA ganska länge vid det här laget. Större delen av tiden har jag varit en s.k. permanent resident, alltså haft ett green card. Det är egentligen bara två saker som medborgare kan göra som man inte kan göra som permanent resident: att rösta i amerikanska val och att sitta som jury i en rättegång (aka jury duty). Jag blev amerikansk medborgare i maj förra året, och inom de närmsta veckorna kommer jag att göra båda två för första gången. 

Jag har alltså jury duty imorgon. Förväntar mig inte att bli vald till en jury (jag har alldeles för många tatueringar och starka åsikter för att framstå som en bra jurymedlem), men jag lovar att rapportera här om själva upplevelsen. 

Sen den 3:e mars är det primärval i Kalifornien. Den här dagen kallas Super Tuesday eftersom hela 14 delstater håller primärval på samma dag. Jag är väldigt peppad på att få rösta i USA för första gången under mina snart 12 år här. Älskar att rösta och tycker självklart att det är något av det viktigaste man som individ kan göra i en demokrati.

Jag har inte skrivit så mycket om politik här på sistone, mest för att allt är så jäkla mörkt just nu. Hade tänkt skriva om riksrättsprocessen som jag följde noggrant, men orkade verkligen inte. Alla visste ju redan hur det skulle sluta. Däremot funderar jag på att skriva ett inlägg om varför jag tror (fruktar) att Trump kommer att bli omvald. Är ni intresserade av att läsa mina tankar kring detta, eller är det bara för deprimerande?

Om det var någon som undrade kommer jag för övrigt att rösta på Elizabeth Warren som president i primärvalet. 

Nu blir det sista flytten på ett tag

Här kommer en liten (stor?) livsuppdatering på förekommen anledning. När P och jag träffades för omkring 6 år sen bodde jag i ett litet hus som jag tyckte väldigt mycket om. Det var en trea med garage precis bredvid min bästa mataffär. Hade världens bästa grannar och kunde promenera överallt. Sen flyttade jag in hos P eftersom hans hus var större och bodde där i 5 år.

När det tog slut mellan oss skickade jag genast ett sms till min gamla hyresvärd för att se om han möjligen hade något ledigt. Kanske till och med huset jag hade bott i? Men det hade han inte.

Fram tills nu. 

Förra veckan hörde han av sig och sa att mitt gamla hus blir ledigt igen i mitten av mars eftersom de som bor där nu ska flytta. Så i måndags fick jag en liten visning, och det är lika gulligt som jag minns det. Och eftersom hyresvärden gillar mig och vet att jag är en bra hyresgäst så får jag nu flytta tillbaka till mitt gamla hus. Den 20:e mars bär det av. 

Är väldigt, väldigt glad över detta. Min nuvarande lägenhet är helt okej, men den är en tvåa och eftersom jag jobbar hemifrån vill jag gärna ha ett extra sovrum att ha som kontor. Är ej peppad på att behöva flytta igen, för andra gången på mindre än ett halvår, men det får det helt enkelt vara värt.

Mitt nuvarande hyreskontrakt går ut den 15:e april, så nu måste jag bara hitta någon som kan ta över kontraktet innan dess så att jag slipper betala dubbel hyra. La upp en liten annons i mina stories på Instagram igår, och sen dess har jag blivit fullkomligt bombarderad av direktmeddelanden, sms, email och telefonsamtal från vänner, familj och bekanta. Alltså inte från folk som vill hyra min lägenhet, utan från folk som vill veta vad det är som pågår. Fattar att man undrar eftersom jag flyttade in här för bara fyra månader sen, men hade verkligen inte förväntat mig en sån respons. 

Flera personer frågade om jag skulle flytta tillbaka till Sverige, några verkade tro att jag planerar att sälja allt jag äger och ge mig ut och resa, och ytterligare andra undrade om jag skulle flytta ihop med en ny kille. Så många teorier! Det var både underhållande och lite läskigt. 

En “kul” grej är för övrigt att boendekostnaderna i San Diego har stigit så pass mycket de senaste åren att jag nu kommer behöva betala drygt 4000 kronor mer i månaden än jag gjorde när jag bodde i huset sist. Detta trots att jag får rabatt på hyran eftersom hyresvärden gillar mig. Men jaja. Det får väl gå ändå. Det är ärligt talat fortfarande ganska billigt *för att vara San Diego*. 

Fyra böcker jag läste i januari

Jag verkar inte ha varit ensam om att tycka att januari var den längsta månaden någonsin. Jag förstår inte hur det är möjligt, men de 31 dagarna kändes mer som 71. Men nu är det över, äntligen. Känner mig verkligen redo för februari, nu är vi ett steg närmare sommaren. 

Eftersom januari var så lång hann jag i alla fall läsa ut totalt 4 böcker under månaden. Här kommer de.

I’ll Be Gone in the Dark av Michelle McNamara

Började året med att göra något så okaraktäristiskt som att läsa en true crime-bok (tack för lånet, Jenny!), jag läser ju annars nästan bara romaner. Den här var jag dock intresserad av av ett par anledningar. Den handlar om the Golden State Killer, en serievåldtäktsman och -mördare som härjade runt i Kalifornien på 70- och 80-talen. Michelle McNamara dog innan hon hann skriva klart den, och bara några månader efter att boken gavs ut så identifierades och greps GSK med hjälp av DNA-bevis. Väldigt fascinerande alltihopa. Boken var… helt okej. Jag är fortfarande inte helt såld på true crime.
3/5 

Blindtunnel av Tove Alsterdal

Har läst ett par andra böcker av Tove Alsterdal och hade förväntat mig en deckare. Det här var något annat, betydligt långsammare och mer lågmält. Innehållet stämde inte alls överens med baksidestexten, som fick boken att låta mycket mer spännande än den var. Ändå en helt okej roman med en intressant historisk inblick i Tysklands ockupation av Tjeckoslovakien. 
3/5

Gift av Tove Ditlevsen

Tove nummer två den här månaden blev danska Tove Ditlevsen. Hennes självbiografiska Gift skrevs 1971 och den briljanta titeln anspelar både på Ditlevsens flera äktenskap och hennes drogmissbruk. Det är rått och naket och ärligt och sorgligt. Tyckte mycket om denna. 
4/5

Koka björn av Mikael Niemi

En berättelse om en prost (Lars Levi Laestadius), en samepojke, en väckelserörelse, en seriemördare och det skrivna ordets makt. Bland annat. Det hinner hända mycket på de här 450 sidorna. Denna var både spännande, rolig, brutal och sorglig på samma gång.
4/5

***

Vad har ni läst på sistone?

Nära döden-upplevelser och solnedgångar i öknen

Nu blir det mycket offroadande på bloggen, ni får ursäkta. Är bara så glad att jag har hittat en hobby som kombinerar två av mina favoritgrejer: köra motorcykel och att vara i öknen. Gjorde båda två den här helgen, och fick dessutom uppleva något av det läskigaste jag någonsin varit med om. Vi tar det från början.

I lördags var vi ett gäng som åkte till Ocotillo Wells (mitt ute i ingenstans, typ två timmar rakt ut i öknen från San Diego) för att campa. Alla hade med sig sina minsta hojar.

Här är till exempel Tasha på sin pyttelilla Honda Trail 70. Och kolla solnedgången? Anledning #18792 till att jag älskar öknen.

Så här såg det ut åt andra hållet, som att himlen stod i brand. Och här är för övrigt mitt nya tält som jag köpte speciellt för detta tillfälle. P fick mitt gamla i separationen. Hade även skaffat mig en stor uppblåsbar madrass som verkligen var en game changer. Jag brukar inte gilla att campa eftersom jag alltid sover kasst i tält. Det beror nog dock mest på att jag mest brukar köra motorcykelcamping och då kan man inte ta med så mycket grejer, bara vad som får plats på hojen. Nu körde vi truck ut och jag hade med kudde, madrass och en extra filt. Sov PRIMA. 

Nästa morgon dök det upp mer folk med fler fordon, och det här finfina gänget turades om att köra runt och testa på det som fanns tillgängligt. 

Efter lunch tog vi ut alla fyrhjulsdrivna fordon på en ökentur. Ocotillo Wells är ett så kallat OHV-område. OHV står för off-highway vehicle, så såna här områden är alltså till för folk som vill ut och köra offroad. Ocotillo Wells är runt 350 kvadratkilometer stort, och fullt av kullar och sand och hopp och annat roligt.

Nu till det läskiga som hände. Efter att den här bilden togs började vi köra tillbaka till vår campingplats. Hela gänget var uppdelade på fyra olika fyrhjulsdrivna fordon, förutom en snubbes 12-åriga son som körde sin dirtbike. Ingen såg vad som hände, men på något sätt lyckades 12-åringen krascha sin hoj. Jag och A var först på plats, vi såg honom ligga orörlig vid sidan av vägen och sprang fram för att kolla så att han andades. Jag trodde på riktigt att han hade dött, att vi skulle komma fram till någons döda barn. Det var så sjukt. jävla. läskigt. Killen var medvetslös men när vi vände på honom för att kolla hans puls hörde vi att han andades. 

Vi ringde 911 och under tiden började killen vakna till. Han blödde från näsan och hade svårt att prata, men visade att han ville att vi skulle ta av honom hjälmen. De flesta som kör motorcykel vet att om någon har varit med om en olycka ska man aldrig ta av dem hjälmen, det kan göra mycket större skada, speciellt om de har skadat ryggraden eller nacken. Men killen kunde röra på nacken så vi tog av hjälmen så försiktigt vi kunde. Sen satt jag bredvid honom och höll honom i handen och pratade med honom, han förstod inte alls vad som pågick.  

Eftersom vi var mitt ute i öknen gick det inte att få dit en vanlig ambulans, så de kom och hämtade upp honom i ambulanshelikopter. Jag ville gråta hela tiden för att det var så hemskt, men höll mig lugn för killens skull. Vi fick veta nästa dag att han hade klarat sig undan med en hjärnskakning TACK OCH FUCKING LOV. All hans säkerhetsutrustning hade spruckit i kraschen, inklusive hjälmen och stövlarna, men den räddade garanterat hans liv och ben. 

Jag hatar att känna mig hjälplös, så nu tänkte jag försöka hitta någon sorts kurs att gå i första hjälpen och allmän krisberedskap. Hoppas såklart att detta aldrig händer igen, men eftersom typ alla mina hobbies är farliga kan det verkligen inte skada att vara bättre förberedd i fall att. 

En sjuk grej: om man inte har speciell ambulanshelikopterförsäkring så kan en sån här resa kosta flera hundra tusen kronor (!) i USA. Så inte nog med att man behöver oroa sig över sina skador, man får dessutom en räkning som de flesta aldrig kommer ha råd att betala. Det här landet alltså. 

Det här var i alla fall en väldigt traumatisk upplevelse för alla inblandade, inte minst för killens pappa som inte heller verkade fatta vad som hände. När vi andra hade lugnat ner oss en smula åkte vi hemåt igen. Precis i lagom tid för en till ökensolnedgång. 

Ranger danger och motocross

Jag nämnde ju häromdagen att jag funderade på att köpa en pickup. Efter en del research kom jag fram till att det var en Ford Ranger jag skulle ha. De är små (typ lika långa som en vanlig sedan) och bensinsnåla, plus går att hitta hyfsat billigt. Så den här veckan testkörde jag ett helt gäng Rangers innan jag i fredags äntligen slog till på denna. Sasha Velour heter hon numera (ni som vet, vet).

På lördagsmorgonen, bara runt 15 timmar efter att jag hade köpt min Ranger, lastade jag upp min lilla Yamaha på flaket ALLDELES SJÄLV. Nu väger denna hojen inte speciellt mycket, men ändå. Kände mig stolt. 

Sen körde jag norrut till Fox Raceway för att vara med på en “women’s track day” som anordnades av Fox Womens, Babes in the Dirt och Husqvarna Motorcycles. 

Husqvarna hade en massa hojar som man fick låna om man ville, och det ville jag såklart. Min Yamaha har börjat kännas alldeles för liten redan så det var kul att testa något lite större.

Fox Raceway har alltså ett gäng såna här motocrossbanor, och denna var reserverad för tjejer hela dagen. Jag hade aldrig kört motocrossbana innan så det här var ju ganska läskigt. Men jag känner mig 100 gånger mer bekväm när jag kör med bara tjejer än när man måste trängas med en massa testosteronstinna snubbar som ska visa sig tuffa. 

Så många av de här tjejerna var SJUKT duktiga och FLÖG över hoppen. Jag kan väl inte påstå att jag direkt flög, men lite luft under däcken fick jag i alla fall (även om det mest var ofrivilligt). 

Det var väldigt varmt ute så jag fick svalka mig i Babes in the Dirt-tältet med mina kompisar Anya och Ashmore som turades om att jobba och att ge sig ut och köra på banan. Bra jobb ändå.

Det kanske bästa med att köra offroad hittills har för mig varit allt nytt folk jag har träffat genom detta. Bra exempel: Så fort jag hade parkerat kom det fram ett gäng tjejer som jag aldrig hade träffat tidigare och hjälpte mig att lasta av min hoj. Sen erbjöd de mig mat och sittplats i skuggan under deras tält. Så himla snälla och peppiga människor! 

Fick även en Babes Ride Out-öl när det var färdigåkt på banan för dagen. 

Hängde kvar med mina nya kompisar ett tag, och sen tog jag mina två nyaste fordon och åkte hem till San Diego igen. Sån himla rolig (men utmattande) dag. 

Tre dagar och tre olika hojar

Vi har haft långhelg här i USA den här helgen pga Martin Luther King Jr. Day och jag har i princip inte suttit stilla en sekund. Så här har denna helgen sett ut.

I lördags skulle jag egentligen åkt norrut för att gå på ett födelsedagskalas på stranden på dagen, men den planerade stranden var stängd och kalaset flyttades i sista sekunden till Newport Beach, men det kände jag var alldeles för långt för att köra. Så jag stannade hemma och tvättade den här hojen istället. Hon var så jäkla skitig så det var på tiden.

Har för övrigt sprillans nya stötdämpare som matchar min manikyr perfekt. 

Lite senare på kvällen gick jag och Sarah till vår bästa veganska black metal-restaurang Kindred som firade 4-årsjubileum hela helgen. Den här dagen var temat “Wizard Fest”. Vi beställde varsitt glas mousserande rose för att fira.

Det var så SJUKT mycket folk. Vi hade tur och fick sittplats vid baren eftersom vi kom dit tidigt, och folk liksom gled runt bakom oss och väntade på att vi skulle bli klara så att de kunde sno våra platser. Inte så trevligt, men jag är i alla fall väldigt glad att det går så bra för den här restaurangen. 

Efter middagen mötte vi upp med min nya kompis Lou på en annan bar och sen kom någon på den briljanta idén att gå och sjunga karaoke. Vi hyrde ett privat rum och sjöng loss. Jag hade aldrig sjungit karaoke innan eftersom bara tanken på att sjunga inför folk ger mig kallsvettningar, men så här med bara tre personer var det hur kul som helst. Om ni följer mina stories på Instagram kan ni eventuellt ha behövt lyssna på min version av Lonely Islands “On a boat” (älskar den). Ber om ursäkt i så fall. Det var i alla fall sent och vi var runda under fötterna och det här var tydligen det enda fotot jag fick till.

På söndagen var det strålande väder ute, 22 grader och blå himmel. Jag och A lastade upp våra dirtbikes i hans truck och körde ända ut i öknen. Om jag ska fortsätta hålla på med den här hobbyn så behöver jag nog sälja min bil och köpa en pickup istället, något jag inte är så himla sugen på. Men gillar inte heller att vara beroende av andra för att kunna frakta den här hojen någonstans. Ja, nu tänker jag bara högt. Vi får se vad som händer.

Vi körde runt i Ocotillo Wells i några timmar tills jag var så utmattad att mina ben skakade. Det är så sjukt jobbigt att köra offroad?! Jag visste ju egentligen det redan, det var lite anledningen till att jag ville börja hålla på med detta eftersom jag behöver motion som är rolig. Men det är verkligen 100 gånger mer fysiskt påfrestande än jag hade kunnat föreställa mig. Plus att jag tror att den här lilla hojen egentligen är för liten för mig ,så jag borde nog köpa en snäppet större istället. Det vore bättre för min stackars rygg. MEN! Titta vad fint det är här ute! 

Älskar öknen. Speciellt så här års. På sommaren brukar det vara runt 35-40 grader här ute, men på vintern och våren är det alldeles perfekt. Vi hade i alla fall planerat att stanna och titta på solnedgången eftersom ökensolnedgångar brukar vara väldigt dramatiska, men det var alldeles för molnigt så det blev inget. Men men. Bra dag oavsett.

Ja sen blev det måndag och jag tillbringade halva dagen på en laundromat och tvättade allt jag ägde, inklusive alla sängkläder, filtar och handdukar. Andra halvan hängde jag i garaget och försökte sätta tillbaka kedjan som hade gått sönder på min chopper. Jag har tre hojar och alla fick varsin dag av uppmärksamhet den här helgen, det känns ju rättvist och bra ändå.