Att plötsligt vara en person som springer

Jag brukar inte skriva om träning här eftersom träning är kanske det tråkigaste jag vet, både att syssla med och att prata om. Men nu har det ändå hänt något som känns tillräckligt viktigt för att bryta mot den regeln.

För kanske ett år sen fick jag för mig att jag ville börja springa. Eller, det har jag fått för mig ganska många gånger under ganska lång tid, men sen inser jag alltid rätt snabbt att jag inte gillar att springa samt att jag har sämst kondition.

Men för något år sen laddade jag ned en app som heter C25K, vilket står för Couch to 5K. Fick denna rekommenderad till mig av en ultramaratonlöpare jag intervjuade för ett reportage. Tanken är att även en soffpotatis kan börja från noll och vara redo att springa 5 km bara 8 veckor senare. För mig krävdes det att jag skulle vara fast hemma utan något bättre för mig för att jag skulle göra klart appen. Men de senaste veckorna har jag sprungit så mycket att det har blivit en del av min rutin. När jag känner mig stressad eller uttråkad eller bara behöver frisk luft är numera min första impuls att snöra på mig springskorna och springa en halvmil med en ljudbok i öronen.

Jag gjorde klart hela programmet för två dagar sen och har vid det här laget hunnit vänja mig vid att springa nästan två mil i veckan. Det kanske inte låter som så mycket för rutinerade löpare, men för mig är det enormt. För bara en dryg månad sen kunde jag inte springa mer än ett par minuter i taget utan att vilja lägga mig ned och dö. Nu tycker jag att det är ganska KUL att springa? VEM ÄR JAG?

Som belöning gav jag mig själv ett par nya springbyxor i present. Hatar annars att investera pengar i saker jag egentligen inte vill göra (se: städprylar, träningskläder, etc) och brukar se ut som en säck potatis när jag tränar.

Sen gjorde jag även följande: 1. Laddade ner en 10K-app så jag kan börja träna för att springa en hel mil, och 2. Köpte en cykel. En bättre begagnad mountain bike. Har inte ägt en cykel sen jag var barn. Men det är något med den här karantänen som gör att jag bara vill vara ute och röra på mig hela dagarna. Förstår inte vad som har hänt med mig, men tänker att jag liksom bara fortsätter med detta så länge det känns kul?

Ok, det var mitt årliga träningsinlägg. Ber om ursäkt, det kommer inte hända igen.

The Dreamers

En grej som har hänt under den här karantänen är att jag blir stressad av nästan alla filmer och tv-serier. Kan kolla på Disney/Pixar-filmer (se Onward om ni inte har sett den ännu, den var himla fin) och Gilmore Girls, men that’s it. Fick på riktigt en panikattack för några veckor sen när jag råkade se en trailer för Matt Damon-rullen Contagion. Så nu håller jag mig helst borta från TV över huvud taget.

Däremot har jag inga problem med böcker, inte ens såna som handlar om dödliga virus. Satt hemma och läste exakt hela dagen i lördags, och större delen av dagen i söndags också. Läste ut två böcker på två dagar. Det är ungefär så här jag drömde om att det skulle vara att vara vuxen när jag var liten och plöjde flera böcker i veckan: att få läsa ostört i hela dagar i sträck. Men som vuxen är det väldigt sällan jag faktiskt gör det.

I alla fall. Jag läste ut The Dreamers av Karen Thompson Walker i helgen. Jag har ju en viss förkärlek till apokalypslitteratur, och den här hade en före detta kollega rekommenderat som en favorit i genren. I The Dreamers börjar ett dödligt virus spridas i en liten stad i Kalifornien. De som smittas somnar och börjar drömma märkliga drömmar. Vissa dör, andra fortsätter bara sova.

Boken är skriven på ett lågmält, poetiskt sätt som skapar en kontrast mellan det som faktiskt händer och sättet det berättas på. Jag sparade flera citat, dels vackert skrivna meningar och dels sånt som satte ord på det som händer i verklighetens Kalifornien (och resten av världen, men det här här jag befinner mig) just nu.

Medan jag satt i soffan och läste den här boken hörde jag helikoptrar som cirkulerade ovanför och ambulanssirener på gatan utanför. Men för det mesta är det alldeles tyst. Om jag inte läste nyheterna eller tittade ut mot mataffären bredvid mitt hus och såg folk som köade med munskydd och två meters mellanrum skulle jag lätt kunna glömma att det pågår en pandemi där utanför. Det här tycker jag fångas väldigt väl i The Dreamers, hur verkligheten liksom ändå bara pågår och hur snabbt man vänjer sig vid “the new normal.” Spännande hur en roman skriven innan allt detta började ändå lyckas sätta fingret på så mycket.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Om ni också känner för att läsa apokalypslitteratur mitt i en pågående apokalyps (eller nä, det var kanske lite väl pessimistiskt) kan jag även rekommendera följande:

Har ni rekommendationer på liknande böcker (pre- eller postapokalypsskildringar som INTE är sci-fi eller typ Mad Max/steampunk) så får ni gärna säga till.

Några bra grejer i all misär

Det här har varit en riktig skitvecka, men jag känner att jag behöver väga upp det med något positivt. Så här är några bra grejer som har hänt på sistone.

På en av mina promenader genom mina nygamla kvarter råkade jag gå förbi ett svenskt hus! Svensk flagga i topp och en varningsskylt på svenska. Jag blir alltid så himla blödig när jag ser svenska saker i USA, det här var verkligen inget undantag. Känns tryggt på något sätt att veta att jag har landsmän bara några kvarter bort.

När det började luta åt att Kalifornien skulle stängas ner för ungefär en månad sen så var det första jag gjorde att beställa en läsplatta. Tänker INTE vara fast i mitt hus utan att kunna läsa böcker. Nu förstår jag inte varför jag inte gjorde detta för flera år sen. Jag har helt plötsligt tillgång till svenska böcker! Och så insåg jag häromdagen att det går att låna både eböcker och ljudböcker helt gratis från biblioteket. Det är som att ha hittat en gömd skatt, jag känner mig helt rik.

En dag stod det en påse utanför min dörr. I den fanns tre Bud Light Limes, ett par munskydd och en liten bukett med handplockade blommor. Det var en present från A, killen jag dejtar. Så himla fint, och väldigt 2020.

Det har hänt något konstigt med mig i den här karantänen. Plötsligt har jag lust att BAKA. Jag som egentligen hatar att baka, och dessutom är väldigt dålig på det. Häromdagen lyckades jag dock göra frallor som till och med var hyfsat goda, om än lite platta. Eftersom det inte går att få tag på jäst i mataffären längre (jag är uppenbarligen inte den enda som fördriver karantäntiden med att baka) så fick jag använda bakpulver. Nu har jag dock fått jäst av en kompis, så stay tuned, tänkte försöka mig på något annat snart.

En dag blev jag så sugen på en hamburgare med pommes frites. Hade dock inget färdigt hemma, varken hamburgerbröd, burgare, eller pommes, så jag fick göra allt från scratch. Använde en av mina frallor (se ovan) som bröd, gjorde bönbiffar efter det här receptet, och hittade två potatisar i kylen som jag skar upp och slängde in i ugnen. Det blev förvånansvärt gott!

Den här katten driver mig på gränsen till vansinne exakt varje dag, men hon är ganska rolig. Som att hon gör detta varje gång jag trycker min hand mot hennes bröst. La upp den här bilden i mina stories på IG och fick enorma mängder DMs, så nu lägger jag upp den här också.

Bra sysselsättning: Att organisera alla böcker i bokstavsordning och kolla på Gilmore Girls. Jag har väldigt svårt för att kolla på nya eller seriösa grejer just nu. Vill bara se Disneyfilmer och GG. Eller ännu hellre sitta i ett helt tyst hus och läsa böcker.

Sist men inte minst verkar det äntligen ha slutat regna. Jag har under mina 12 år i Kalifornien aldrig sett så mycket regn som den här vintern och våren, och verkligen inte så här pass långt in på året. Så fort det blev soligt igen passade jag på att lufta hojarna. En dag tog jag till exempel denna för att hämta upp en massa kattmat som en kompis inte hade användning för längre. Kände mig nästan normal för en stund.

Det var väl det. Ni får gärna berätta om trevliga saker som har hänt er, behöver all positivitet jag kan få just nu.

Onsdag

Är så arg idag.

Jag har personligen varit ganska skonad från de värsta konsekvenserna av pandemin, och är det fortfarande. Men för många i min närhet har det slagit hårt.

Idag blev 15 av mina kollegor uppsagda. Inklusive min närmsta kollega, som jag var chef över och inte vet hur jag ska klara mig utan.

Och för några dagar sen förlorade en av mina bästa vänner sin mormor. Min vän, vi kan kalla henne T, har en väldigt liten familj. Det är bara hon, hennes mamma, och hennes morföräldrar. T och mamman bor i San Diego, morföräldrarna i New York. På grund av pandemin är sjukhusen i NYC överbelastade och flera hundra personer om dagen dör där nu.

Ts morföräldrar är gamla och allmänt skruttiga, och när mormodern blev sjuk för någon vecka sen (ej coronarelaterat) kunde hon inte ta sig till ett sjukhus. Hon dog några dagar senare. Nu är morfadern också sjuk, och det finns ingenting min vän kan göra åt det.

Idag fick jag veta att T och hennes man har tillbringat de senaste dagarna med att ringa ändlösa samtal till begravningsbyråer i New York för att försöka få ut mormoderns kropp från sjukhusets bårhus. Tydligen är begravningsbyråerna så överbelastade att det inte finns plats någonstans. Plus att många kroppar inte testats för viruset, så de behöver sättas i karantän för att inte smitta folk som kommer i kontakt med dem, något som begravningsbyråerna har svårt att hantera.

Till slut fick de i alla fall plats på en begravningsbyrå i New Jersey. Bara för en kremering, det blir ingen begravning.

Det är som är så sjukt med allt detta, förutom det fullständigt inhumana och obegripligt grymma i att folk behöver dö ensamma och varken kan få sjukvård eller ordentliga begravningar, är att det värsta av detta hade kunnat förhindras.

Om USA hade haft en president med en förmåga till empati, som hyste en tilltro till forskning och experter och som hade smarta, kapabla rådgivare omkring sig, så hade betydligt färre personer behövt dö. Istället har vi Donald fucking Trump, en inkompetent narcissistisk sociopat som skiter fullständigt i att människor lider.

Tänk om Hillary Clinton (eller egentligen vem som helst förutom Trump) hade varit president just nu. Då hade kanske inte 30.000 (and counting) amerikaner behövt dö. Min kompis mormor hade garanterat fortfarande varit vid liv.

Det här gör mig så jävla, jävla arg.

Högar av tvätt, hundar och RuPaul’s Drag Race

Är nu inne på vecka… fyra tror jag (?) av att bara vara hemma ensam och inte träffa någon. Den första veckan var ganska jobbig. Jag saknade mina vänner och fysisk närhet och behövde verkligen en kram. Men de senaste veckorna har det blivit mycket enklare. Jag har till och med börjat gilla det. Alltså, jag har ett väldigt stort behov av ensamtid i vanliga fall, och nu har jag totalt gett mig hän åt den sidan av mig själv.

Innan igår hade jag inte träffat en människa eller pratat med någon (annat än via videosamtal) på två veckor. Jag är ganska säker på att jag aldrig tidigare har gått två veckor utan att umgås med en enda person. Om jag inte regelbundet läste nyheter eller gick ut med hunden och såg folk i mask överallt skulle jag inte ha en aning om vad som pågick i världen. Här hemma i karantänen känns det mesta ganska… trevligt?

Det har gått så pass långt att jag har börjat oroa mig en smula över hur det kommer gå för mig att återvända till samhället när detta är över. Kommer jag vara så pass folkskygg vid det laget att jag hellre bara fortsätter att sitta hemma ensam? Jag har uppenbarligen inte ett så pass stort socialt behov som jag trodde.

Igår tillbringade jag dock hela dagen hemma hos min bästis Katie och hennes man Jordan. Jag hade slut på rena handdukar, lakan och strumpor och behövde verkligen tvätta, och det finns ingen tvättstuga där jag bor. Så alternativen var att antingen gå till en laundromat eller hem till Katie. Katie och Jordan har precis som jag isolerat sig och inte träffat någon de senaste veckorna, så det kändes som ett betydligt mer säkert alternativ. Plus att det var Katies födelsedag. Så vi tillbringade exakt hela dagen på soffan tillsammans med fyra hundar och maratonkollade på den senaste säsongen av RuPaul’s Drag Race.

Vi har en stor kompisgrupp som brukar samlas hemma hos K och J varje vecka och titta på det senaste RPDR-avsnittet när en ny säsong pågår, men det har vi av förklarliga skäl inte kunnat göra med den nuvarande säsongen. Det var i alla fall fint att få känna sig lite normal för en dag.

Nu är det tillbaka till ensamheten som gäller för mig. Klagar dock inte.

Hemma hos mig i videoform

Här kommer den utlovade hemma hos-videon. Egentligen hade jag tänkt filma detta med en ordentlig kamera och klippa ihop lite proffsigt, men det skulle ta flera år för mig att faktiskt få det gjort. Så ni får en oredigerad liveversion filmad med mobilen istället. Sorry!

Om ni vill lyssna på mig babbla på om mina katter och att hänga saker på väggarna och glömma vad “kakel” heter på svenska i 9 minuter så är detta videon för er. Håll till godo.

Saker jag har ätit på sistone

Jag gillar att laga mat och gör det flera gånger i veckan i vanliga fall. Men nu när restauranger är stängda och jag ändå bara är hemma hela tiden har det blivit som en ritual att laga middag varje kväll. Jag har också insett hur mycket pengar jag vanligtvis lägger på att äta ute. Inte för att jag vill slippa laga mat, utanför att det ofta är så jag umgås med mina vänner. Men nu är det nästan som en form av terapi: jag sätter på en podcast och grejar i köket i någon timme varje kväll, och sen får jag äta något gott som belöning.

Här är några grejer jag har lagat den senaste dryga veckan. Ber om ursäkt för mobilfoton, borde väl egentligen leta fram den riktiga kameran.

Det blir mycket tacos, och mycket tofu (efter mitt recept på världens godaste tofu). Här en variant med ruccola, getost, tomat och picklad rödlök.

Jag har haft såna ramen-cravings att en dag bestämde jag mig för att göra en egen ramen. Med vad jag hade hemma. Det blev en buljong på saker som är goda (ingefära, vitlök, grönsaksbuljong, parmesan, och massa annat som jag glömmer), med vitlöksstekt svamp, ugnsbakad tofu och rostad broccoli. Kanske inte världens mest autentiska ramen, men det var gott ändå.

Hittade ett paket gnocchi i kylen och gjorde en enkel sås på tomatkross, creme fraiche, svamp, lök och vitlök. Och parmesan såklart.

Den matmässiga höjdpunkten förra veckan var nog ändå när jag gjorde ugnspannkaka. Jag utgick från det här receptet, fast halverat eftersom jag bara är en person och med vegetarisk skinka istället för bacon. Sen stekte jag äppelskivor och grönkål i kanel och vitt vin (det låter konstigt men blev gott!) och serverade alltihop med picklad rödlök och getost. Det blev en trevlig vuxenvariant på min favoriträtt som barn.

Ibland vill man (eller i alla fall jag) bara äta pasta med ost och smör. Då brukar jag göra en cacio e pepe (efter Sandra Beijers recept) eftersom det känns mer legitimt. Det är ju egentligen bara spagetti, smör, parmesan och peppar, men låter fint och viktigt.

Min bästa tager-vad-man-haver-mat är bibimbap. Inte heller denna blev väl speciellt autentiskt koreansk, så vi kan kalla det en risbowl istället. En skål ris toppad med tofu, morötter, gurka, avokado, sallat, mango och picklad rödlök.

Ett av mina bästa mathacks är för övrigt att alltid ha picklad rödlök hemma eftersom det är gott på ALLT (se pannkakan ovan som bevis). Jag föredrar den Mexikanska varianten och brukar följa det här receptet.

Sist men inte minst, mer pasta. Det här gjorde jag medan jag fortfarande hade ruccola och mozzarella hemma, det var väl knappt två veckor sen nu. Jag försöker undvika att gå till mataffären så länge det bara går, och hittills har det gått över förväntan. Har en hyfsat välfylld kyl fortfarande. Detta är i alla fall pastafjärilar med Ikeas grönsaksbollar, ruccola, mozzarella, picklad rödlök och parmesan.

Vad har ni ätit för gott på sistone?

En karantänlördag i 7 bilder

Jag är ganska dålig på att bara sitta hemma och göra ingenting. På vardagar brukar det gå bra, men så fort det är helg vill jag ut och göra grejer. Helst av allt vill jag ta en långtur på hojen, men det går inte just nu. Man får köra ärenden runt stan, typ, men är man ute och nöjesåker kan man få böter på $1000. Så här kommer några bilder från igår, en lördag då jag i min ensamhet försökte göra så många olika grejer som möjligt.

Okej, en trevlig grej med att vara hemma så här mycket är att jag har mycket mer tid att ägna åt att planera och laga goda måltider. Älskar god mat och brukar även i vanliga fall tänka att varje måltid ska vara som en upplevelse. Vill inte slösa bort en enda av mina tre dagliga måltider på att äta något som inte är gott. Igår åt jag därför det absolut godaste jag kunde tänka mig till frukost: overnight oats (havregryn, havremjölk, kefir och kardemumma) med hallon, banan, äpple, russin, valnötter och koksflingor, plus en rostad croissant med ost. Blir hungrig igen bara av att skriva detta.

Sen packade jag upp min sista flyttlåda, hängde upp lite grejer på väggarna samt storstädade hela huset medan katterna låg och latade sig så här sött. Ninja (den gråa katten) har förresten ett eget karantänprojekt: att långsamt och systematiskt driva mig till vansinne. Eller, det är ett projekt hon har jobbat på de senaste 10 åren, men hon har verkligen förfinat sin konst på sistone. Men hon är gullig när hon sover.

Den här lilla charmören gör däremot mina dagar så himla mycket trevligare, inte minst för att jag tvingas ut ur huset för hans dagliga promenad. Som visserligen brukar bli ganska kort eftersom han är liten och gammal, men ändå. Lyssnade även klart på en ljudbok.

Sen ett par dagar tillbaka har CDC (Centers for Disease Control and Prevention) gått ut med rekommendationen att alla i USA bär ansiktsmask när man befinner sig på offentliga platser. Så jag passade på att ta en liten sväng på hojen för att hämta upp en mask. Tog en omväg på vägen hem eftersom det kändes så bra att köra motorcykel. Bor man i södra Kalifornien, där det i vanliga fall är bilköer överallt under alla tider på dygnet, känns det just nu extra tydligt att vi befinner oss på apokalypsens rand. Jag har aldrig sett motorvägarna så här tomma tidigare. Det är ganska obehagligt.

Min kompis T har förlorat båda sina jobb pga pandemin, och har istället börjat sy såna här ansiktsmasker, så jag köpte en av henne. Åkte hem till henne och hämtade upp masken, som låg i en papperspåse med mitt namn på ute på hennes veranda för att undvika all form av mänsklig kontakt. När jag kom hem slängde jag genast papperspåsen och tvättade händerna.

För en månad sen var jag på semester i Mexico med 10 av mina bästa vänner. Nu har jag inte träffat en levande själ på minst en vecka. Konstigt hur snabbt man vänjer sig ändå.

Sen kändes det som att jag hade varit tillräckligt produktiv för den här dagen, så jag satte mig i soffan med en öl och tittade på den nya Pixar-filmen Onward. Den var fin. Rekommenderas. (Har förresten sett fyra Disney/Pixar-filmer bara den här veckan, det känns som en verklighetsflykt på lagom nivå i dessa tider.)

Pausade filmen mitt i för att laga middag. Det blev ugnspannkaka (fick en craving) med grönkål, äpple och lite annat gott. Tänkte göra ett separat matinlägg snart, så mer detaljer där. Insåg förresten just att jag, en 33-årig kvinna, satt ensam hemma en lördagkväll och åt ugnspannkaka och tittade på Disneyfilmer. Det går säkert att dra några psykologiska slutsatser om regression här, men jaja. Drastic times call for drastic measures och allt det där.

Det var den lördagen. Hoppas ni tar hand om er själva och varandra därute.

Support your local tattoo artist

Så himla många jag känner har förlorat sina jobb de senaste veckorna pga coronaviruset. Förra veckan blev till exempel hela personalen på San Diego Magazine (alltså mitt förra jobb) uppsagda av ekonomiska skäl. En stor del av mina kompisar är frisörer, bartenders eller tatuerare, och de har i de flesta fall förlorat all sin inkomst på obestämd framtid eftersom salonger, barer och tatueringsstudior har fått stänga.

För mig personligen handlar den här pandemin mycket om att balansera mina känslor av lättnad och empati. Lättnad över att just jag inte har drabbats speciellt hårt (i alla fall hittills), och empati för alla jag känner (och inte känner) som har drabbats desto hårdare. För att inte bara sitta hemma och ha dåligt samvete så försöker jag hjälpa mina vänner som inte har någon inkomst just nu. Skickar pengar och köper deras merch och annat för att stödja.

Och häromdagen frågade jag Sal, en av mina kompisar som är tatuerare, om han inte kunde måla en liten tavla åt mig, mot betalning såklart. Jag har länge tänkt att jag ska göra en tatuering av Steve, och Sal skissade upp ett porträtt redan för ett par månader sen. Men eftersom det inte går att tatuera sig nu bad jag honom att måla klart och färglägga skissen istället. Det tog en dag, sen var tavlan klar.

OCH TITTA VAD FINT DET BLEV!!!

Sals specialitet är homoerotik och man-ups (alltså manliga pinuppor), så Steve fick såklart bli en leather daddy. Älskar det lilla benet på mössan.

Så här ser han alltså ut i verkliga livet. Visst blev det likt?

Här kan man följa Sal på Instagram, lovar att det är värt det.

En titt på mitt nygamla hem

En av mina superkrafter är att jag är bra på att koka soppa på en spik, dvs att laga ordentlig mat även om det ser tomt ut i kylen och skafferiet. Kan berätta att det är en väldigt användbar talang just nu. Jag har knappt lämnat huset sen jag flyttade in för en dryg vecka sen, och har inte handlat mat på minst två veckor. Lyckas ändå äta tre goda måltider om dagen eftersom jag knappast har något bättre för mig än att laga mat.

Annat jag har ägnat mig åt den senaste veckan? Att packa upp och få i ordning här hemma. Försöker ta det långsamt så att jag inte får slut på grejer att göra, men hatar samtidigt att bo i ett flyttkaos. Så här ser det ut hemma hos mig just nu.

Ena hörnet i vardagsrummet. Ignorera min sönderklösta soffa som håller på att falla isär. Skulle egentligen vilja köpa en ny soffa, men det känns som slöseri med pengar eftersom katterna bara kommer klösa sönder den också. (Jag insåg förresten efter att jag tog det här fotot att högtalaren i hörnet var uppochner. Nu är den dock rättvänd, om det var någon som oroade sig.)

Sitter man i soffan och tittar åt andra hållet ser det ut såhär. Jag har gipsväggar och får egentligen inte hänga grejer upp grejer (oops) så de riktigt stora/tunga tavlorna får stå lutade mot väggen istället.

Köket ligger vägg i vägg med vardagsrummet.

Här får ni en bonusbild på hur det såg ut sist jag bodde här, för ungefär 6 år sen. Råkade visst möblera ungefär likadant.

I sovrummet kör vi stenhårt på hattar och katter. Samt en tavla jag har haft över sängen i säkert minst 9 år. Den hängde på exakt samma ställe för 6 år sen.

Sen har vi mitt kontor som jag fortfarande håller på att få ordning på. Det här hörnet är i alla fall klart. Prioriteringar!

Steve verkar trivas bra här. Förutom att vi har en ny grannhund som hela tiden kommer springande och vill leka med honom, och han vill bara bli lämnad ifred.

Ja och sen har jag ett badrum, ett garage, en uteplats och en liten korridor också, men de sparar vi till en annan gång. Om det är någon som är intresserad gör jag kanske till och med en liten “hemma hos”-video vid något tillfälle. Har ändå inget bättre för mig these days.

Om jag nu ska vara fast hemma i flera veckor/månader så är jag så himla glad att det är här jag bor.