Jag LOVAR att det här är sista gången jag flyttar bloggen. (I alla fall på ett bra tag…) Men nu bor den på cinderalley.com igen. Om ni följer via Bloglovin behöver ni inte göra något, det ska uppdateras automatiskt. Men till alla andra:
❤️
Fjärde juli och hemlängtan
I lördags var det 4th of July, ett ypperligt tillfälle att reflektera över vilket skitland USA är på många sätt och vis. Jag har fått svårare och svårare på senare år att förlika mig med (aka försöka ignorera) USA:s historia, de ofantliga brott som begicks mot framför allt landets ursprungsbefolkning och under slaveritiden, och som ligger till grund för hur dessa delar av befolkningen behandlas även idag.
Tänker mycket på detta i mitt jobb som redaktör för en resetidskrift, att nästan alla platser vi skriver om egentligen har haft ett annat namn och en annan historia som har utraderats tillsammans med det folk som en gång bodde där.
Tänker också på det när jag besöker nationalparker och nationalmonument, eftersom många av dessa platser fortfarande betraktas som heliga av Native Americans.
Fattar att det inte funkar för alla oss som har problem med de mörka delarna av USA:s historia att liksom gå runt och bära detta på våra axlar hela dagarna, man måste ju kunna leva sitt liv i samhället som det ser ut idag också. Problemet är bara att det just nu plötsligt verkar ha blivit socialt accepterat att försvara slaveriet och brotten mot ursprungsbefolkningen. Se till exempel: Trumps fjärde juli-tal vid Mount Rushmore (ett monument som Lakota Sioux-stammen kallade för Tȟuŋkášila Šákpe, eller the Six Grandfathers).
Äh, men det var inte alls detta jag egentligen tänkte skriva om (men these days har jag svårt att sluta ranta när jag väl börjar), utan om att fjärde juli-helgen i år har fått mig att sakna Sverige så mycket att det gör ont. Så här i pandemitider lever jag mycket på gamla minnen, och enligt Timehop var jag i Sverige så här års för både ett och tre år sen.
I söndags satt jag vid havet och tittade på folk som åkte båt och vindsurfade och kände en så djup saknad för sommar-Sverige att jag började gråta. Bara sådär.
Vad jag inte skulle ge just nu för att få hänga på klipporna i skärgården med min familj eller titta på solnedgången från vårt sommarhus eller promenera genom Visby med Ida och Vilda eller hänga på en takterass med utsikt över hela Stockholm med kompisar.
Nu vet jag i och för sig inte om jag faktiskt skulle vilja vara i Sverige just nu med tanke på att det inte verkar göras speciellt mycket åt pandemin där heller. Och vill verkligen inte flyga. Men i en perfekt värld utan virus. Då skulle jag helst av allt vara i Sverige hela den här sommaren också.
Kanske nästa år.
En magisk roadtrip genom Utah, dag 4-6
Dag 4 på den här resan vaknade vi i Moab, en av de kanske vackraste platserna på jorden. Vi skulle egentligen åka vidare mot nordväst men kände oss tvungna att ta en omväg åt fel håll först. Precis nordost om Moab går nämligen väg 128, som officiellt heter Upper Colorado River Scenic Byway. Dagen innan hade en man kommit fram till oss på en bensinmack och frågat om vi hade kört “the river road” ännu. När vi sa att den stod på schemat för morgondagen blev mannen glad och berättade att den här vägen är den näst vackraste i USA (vet ej hur man objektivt mäter detta eller vad han hade för källor) efter Pacific Coast Highway i Kalifornien.
Jag säger allt detta för att verkligen understryka hur jävla fantastiskt vacker den här vägen faktiskt visade sig vara. Det är en 7 mil lång kurvig landsväg som går längs med Coloradofloden och är omgiven av höga, dramatiska röda klippor på båda sidor. Vi stannade inte så mycket eftersom det var meningslöst att försöka fånga storslagenheten på bild. Men ungefär så här såg det ut precis i början.
Det enda andra stoppet vi gjorde var vid den här hängbron som hade förstörts i en brand. “The river road” är i alla fall lätt på min topplista över vackraste vägar jag har kört hoj på, antagligen bara strax efter Going-to-the-Sun Road genom Glacier National Park i Montana (rekommenderar att googla bilder på den). Och definitivt i samma klass som PCH.
Vårt mål för dagen var Capitol Reef National Park. På vägen dit började det blåsa upp till storm. Det var extremt varmt ute, så jag kände mig nästan lite peppad på regn. Men vi stannade i alla fall och satte på oss regnkläder. Det blåste så hårt att min hoj nästan föll omkull när jag stannade på sidan av vägen. Och sen körde vi rakt in i stormen…
Fast sen regnade det kanske två droppar och så var det slutregnat. Väldig antiklimax. Vi tog i alla fall ytterligare en omväg, till detta märkliga ställe som heter Goblin Valley State Park. Den här parken består av hundratals såna här svampformade bergsformationer. Det är som att befinna sig på en annan planet. Eftersom det fortfarande låg regn i luften lämnade jag kameran på hojen och tog bara med mobilen, så har inga foton som gör detta rättvisa (fast who am I kidding, det skulle jag inte ha med riktiga kameran heller).
Hej hej.
Vi var näääästan framme vid Capitol Reef när vi körde förbi Swingarm City, ett märkligt ökenlandskap öppet för att köra offroad i. Vi har kommunikationssystem i hjälmarna så att vi kan prata med varandra medan vi kör, och så fort vi åkte förbi detta klickade sig Andy in i min hjälm och frågade om vi inte kunde vända om så han fick ha lite kul här en stund. Såklart kunde vi göra det.
Sen! Var vi framme! I Capitol Reef National Park! Jag visste i princip ingenting om den här parken i förväg, hade inte gjort någon research eller sett några bilder. Och blev helt GOLVAD av hur vackert det var. De här klipporna var inte bara röda, utan även lila, gula, vita, gröna och alla andra tänkbara färger.
Hur många gånger får man skriva att bilderna inte gör verkligheten rättvisa i samma inlägg egentligen? Denna plats vill jag väldigt gärna återvända till. En bonus: För att få köra in i de allra flesta amerikanska nationalparker måste man betala en avgift på omkring 20-30 dollar. Men en stor del av Capitol Reef är inte avgiftsbelagd, så man kan få se denna storslagna natur helt gratis! (Jag och Andy har dock varsitt årspass så vi får komma in gratis på alla nationalparker. Tur, annars skulle detta bli en väldigt dyr resa.)
Sen var det plötsligt nästa dag. Vi körde söderut från Torrey, en liten by precis i utkanten av Capitol Reef, längs med väg 12. Ytterligare en sanslöst vacker väg som delvis går genom Grand Staircase Escalante National Monument. Den här delen av vägen ligger i närheten av något som heter Hell’s Backbone. Det var lite svårt att fånga på bild, men detta är alltså en smal, tvåfilig väg omgiven på båda sidor av extremt branta sluttningar utan någon som helst sorts skyddsräcke. Pga omständigheter körde vi den här delen av vägen tre gånger fram och tillbaka och jag fick lika mycket svindel alla tre gångerna. Det påminde verkligen om en krokig ryggrad.
Väl nere på andra sidan ryggradsvägen parkerade vi hojarna och bytte om till vandringskläder. Det var 33 grader varmt, så PERFEKT väder för att ge sig ut och hajka en dryg mil mitt på dagen. Inte. Men det gjorde vi i alla fall.
Och det var det värt! För på slutet av hajken fanns detta magiska vattenfall. Vattnet var ISKALLT och extremt svalkande, och själva vattenfallet helt otroligt. Gigantiskt och våldsamt. Vattenfall är en av mina favoritgrejer i hela världen. Det är ganska lätt att lura med mig på exakt vilken sort äventyr som helst så länge det är vattenfall involverade. Inklusive en 11 kilometer lång promenad genom ökensand mitt i sommaren.
Två glada (och svettiga) hajkare.
Vi hade varit lite väl tidsoptimistiska med den här hajken, som tog runt 3 timmar. För klockan var ganska mycket när vi var klara och vi hade fortfarande en nationalpark att se den här dagen tio mil bort, och sen ytterligare ca 12 mil att köra till vår destination för kvällen. Vi lyckades i alla fall ta oss hit, till Bryce Canyon National Park.
Ja, vad ska man säga? Overkligt vackert, dramatiska klippor, underbar utsikt åt alla håll. Ni vet, det gamla vanliga.
Sen hade jag bara en sak kvar på min “måste se”-lista för den här resan, och det var den här bågen över vägen, strax utanför Bryce Canyon. Eller, det är egentligen två bågar precis bredvid varandra. Jag var lite stressad över att vi inte skulle hinna hit innan solnedgången, men istället lyckades vi tajma det mest perfekta ljuset som gjorde bågarna ännu mer intensiva.
Jag fick mitt Instagram-foto (viktigt!) och sen körde vi vidare på småvägar medan det mörknade ute och höll alla tummar för att inga rådjur eller rävar skulle springa ut på vägen framför oss. Var framme på vårt hotell strax efter klockan 23, helt utmattade efter Världens Längsta Dag.
Det här blev visst ett megalångt inlägg, men avslutar med denna bild för sen var det bara den tråkiga hemresan kvar. Vi hade egentligen tänkt ta en omväg hem genom att köra söderut till Grand Canyon National Park i Arizona, men pga en massa stora skogsbränder var alla vägar dit avstängda så vi körde hem samma väg vi kom, genom Zion National Park. Sammanlagt gjorde vi 7 besök på 5 olika nationalparker den här resan, inte så illa ändå.
Tajmingen för den här resan kunde såklart ha varit bättre. Det var surrealistiskt att roadtrippa mitt under en pandemi i en delstat (Utah) där folk inte verkade bry sig så mycket om viruset. Men tänkte eventuellt skriva mer om detta i ett eget inlägg. Avslutar detta innan det blir rekordlångt. Dag 1-3 finns här
Kulturlistan i juni
Jag gjorde den här listan ganska regelbundet för något år sen innan det rann ut i sanden (precis som alla mina andra bloggprojekt men oh well). Men jag konsumerar så mycket kultur så här i pandemitider att den får göra en (tillfällig?) comeback.
En film jag har sett:
Jag såg faktiskt en film den här månaden! Fick damma av fjärrkontrollen för att sätta på teven eftersom den i princip har stått helt avstängd de senaste månaderna. Men Andy och jag kom hem från vår roadtrip i lördags och dagen efter var vi för utmattade för att göra något annat än att kolla på film.
I alla fall. Vi såg den nya Will Ferrell-rullen Eurovision: The Story of Fire Saga som handlar om ett isländskt band som försöker ta sig till Eurovision. Eftersom Andy är amerikan hade han aldrig hört talas om Eurovision tidigare, så jag fick ge honom en crash course. Jag tyckte att den här filmen var väldigt underhållande. Sa flera gånger till A: “Det är EXAKT så här Eurovision är!” även om det kan ha varit något överdrivet. Nu har jag i och för sig inte kollat på en melodifestival på 12+ år så det är möjligt att jag inte har så bra koll längre. Har ni sett filmen? Vad tyckte ni?
En bok jag har läst:
Jag tyckte inte att jag läste något alls i juni men nu när jag räknar ser jag att det faktiskt blev fem böcker ändå. Om jag bara ska rekommendera en av dem måste jag nog säga Bad Blood: Secrets and Lies in a Silicon Valley Startup av John Carreyrou. Den handlar om Elizabeth Holmes uppgång och fall. Hon grundade biotech-företaget Theranos som 22-åring och blev stormrik och sen… gick det som det gick. Jag kände till delar av den här historien sen tidigare, men visste inte exakt hur jävla bonkers det faktiskt var. Den här boken var som en bergochdalbana. Rekommenderar den varmt.
En tv-serie jag har kollat på:
Kan inte minnas att jag har kollat på en enda tv-serie.
En podcast jag har lyssnat på:
Lyssnar på nyheterna varje morgon (Up First från NPR och ofta även The Daily från New York Times), men annars blir det mest ljudböcker nuförtiden. Orkar liksom inte med verkligheten?
En restaurang jag har ätit på:
Jag hade inte ätit på restaurang sen i mars pga pandemi och att allt har varit stängt. Men när vi var ute och roadtrippade förra veckan hade vi inte så mycket annat val. Här är ett foto från VegeNation, en vegansk restaurang som jag alltid äter på när jag är i Las Vegas. Första gången jag satte fot på en restaurang på tre månader. Det var en jättekonstig känsla, kändes väldigt nervöst. Goda tacos och god öl dock.
Även i bild: handsprit. Har lagt mig till med (o)vanan att inte röra vid något som andra människor också har rört utan att använda handsprit.
En magisk roadtrip genom Utah, dag 1-3
Utah är en märklig delstat. Över 60% av befolkningen är Mormoner, bara en sån sak. Typ allt är stängt på söndagar, det är svårt att hitta öl med högre alkoholhalt än folköl och en majoritet av invånarna röstar Republikanskt.
Men södra Utah är också en av de absolut vackraste platser jag har varit på. I princip var man än vänder sig är man omgiven av dramatiska röda klippor och bergsformationer, djupa dalar fyllda med knallblått vatten och hela FEM nationalparker.
Vi började vår Utah-roadtrip med att köra genom Zion National Park, en av de mest hisnande vackra platser jag har varit på.
Det här var min tredje gång i Zion, men första gången jag faktiskt parkerade hojen och hajkade en av parkens många trails. Det var omkring 37 grader varmt ute, så det blev ingen lång hajk. Men fick i alla fall se den här fantastiska utsikten.
Är glad över att den här killen drar med mig på friluftsäventyr trots att det är en miljon grader ute.
Puss!
Vi utforskade även några lite mindre välbefolkade vägar precis utanför nationalparken. Andy har en adventure bike (vet ej vad det heter på svenska) som kan köra både offroad och på landsvägar, så han tar alla tillfällen i akt att köra lite grus.
Det är inte lika kul på en Harley, men vad gör man inte för lite fin utsikt.
Nästa dag började vi med att köra till Horseshoe Bend som ligger i norra Arizona, precis söder om gränsen till Utah. Har varit även här tidigare, men det GÅR inte att köra förbi här utan att stanna. Ytterligare en enormt vacker plats.
Tog detta fotot med mobilen eftersom jag inte fick plats med hela i mitt kameraobjektiv. Men det är enormt mycket mer mäktigt i verkligheten när man står uppe på toppen och tittar på Coloradofloden som slingrar sig runt berget 300 meter nedanför.
Det var så SJUKT varmt hela den här resan, mellan 33 och 43 grader ute varje dag. Det här var en av de varmare dagarna, så vi tog oss till Lake Powell för att bada. Det var perfekt svalkande men så fort vi klev upp och drog på oss hjälmar och motorcykelkläder blev vi genast genomsvettiga igen. Oh well.
Dag 3 var vi tillbaka i Utah igen. Det här var tänkt att bli vår kortaste kördag med bara omkring 11 mil på schemat. Vi stannade för att kolla in Hole N The Rock, ett märkligt museum som består av ett helt hem någon har byggt inne i ett berg.
Sen! Var vi plötsligt i Arches National Park, en plats som jag har haft på min bucket list i många år nu. Jag försökte ta mig hit för drygt ett år sen, på en annan roadtrip tillsammans med 7 kompisar, men då snöade det (!) så mycket att vi fick vända om och köra söderut genom New Mexico istället. Svårt att ens föreställa sig att det snöade här i juni förra året med tanke på hur överjävligt varmt det var nu. Väldigt, väldigt vackert dock.
Älskar! Röda! Klippor!
Bara omkring en halvtimmes körväg från Arches ligger Canyonlands National Park, så vi tog en sväng dit också. Det påminde mycket om Grand Canyon, fast mindre och rödare. Vi gjorde en liten hajk genom denna park också, innan vi åkte vidare…
Hit! Till Dead Horse Point State Park som ligger precis bredvid Canyonlands men är om möjligt ännu vackrare. Mest pga att Coloradofloden går rakt igenom parken. Foton gör det inte rättvisa, vilket jag nog kommer behöva upprepa ganska många gånger i de här inläggen.
Det var två dagar efter sommarsolståndet och alltså en av årets längsta dagar. När det började bli kväll tyckte Andy att vi skulle åka tillbaka till Arches för att kolla på solnedgången. Jag som älskar både solnedgångar, nationalparker, varma sommarkvällar och motorcyklar mer än livet självt var inte så svårövertalad. Det blev en väldigt lång dag med betydligt mer än 11 mil körda (snarare runt 40). Men värt det.
Okej, det var de första dagarna. Tar en paus här och återkommer med fler bilder på olika berg och klippor snart.
Kalifornien på 30 sekunder
Eftersom jag åker iväg på en roadtrip imorgon passade jag på att tömma minneskortet på min GoPro-kamera för att få plats med nytt material. Insåg ganska snabbt att jag hade massor av videosnuttar och foton från tidigare äventyr, bland annat från när jag och Katie körde 200 mil genom Kalifornien förra året, som jag inte ens hade sett tidigare.
Så jag klippte ihop en liten video med några av dem. Här är vår roadtrip på (knappt) 30 sekunder:
De flesta av klippen är från Yosemite National Park, med lite Pacific Coast Highway på slutet. Om det var någon som undrade tidigare varför jag älskar att köra hoj så mycket så är det bara att titta på den här videon. Kan inte förklara det tydligare än så.
Imorgon bär det av igen. Vi ses på andra sidan! Hoppas ni har en fin midsommar och Juneteenth.
#BlackoutBestsellerlist Boktips!
Den här veckan pågår en kampanj med hashtaggarna #BlackoutBestsellerlist och #BlackPublishingPower. Så här beskrivs kampanjen (lanserad av Tracy Sherrod): “To demonstrate our power and clout in the publishing industry, June 14 – June 20, we encourage you to purchase any two books by Black Writers. Our goal is to Blackout Bestseller lists with Black Voices.”
Så bra initiativ! Jag har under de senaste åren gjort ett medvetet val att läsa fler romaner skrivna av framför allt svarta kvinnor. La upp en story på Instagram med några av mina favoriter, men tänkte att det kanske är någon här som också vill ha boktips. Älskade dessa:
- Sing, Unburied, Sing av Jesmyn Ward
- Girl, Woman, Other av Bernardine Evaristo
- Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
- Half of a Yellow Sun av Chimamanda Ngozi Adichie
- Stay with Me av Ayọ̀bámi Adébáyọ̀
- Homegoing av Yaa Gyasi
- The Hate U Give av Angie Thomas
- My Sister, the Serial Killer av Oyinkan Braithwaite
- An Untamed State av Roxane Gay
- Swing Time av Zadie Smith
Just nu läser jag An American Marriage av Tayari Jones, tycker mycket om den hittills. Och för att delta i #BlackoutBestsellerlist-kampanjen beställde jag även dessa två (som jag redan stod i kö för på biblioteket, men känns ju värt att betala för istället):
- The Vanishing Half av Brit Bennett
- Queenie av Candice Carty-Williams
Som vanligt tar jag även HEMSKT gärna emot boktips från er också! Vilka är de bästa romanerna skrivna av WoC ni har läst på sistone?
Årets första (och sista?) roadtrip
Kan någon vänlig själ ge mig en snabb sammanfattning av den här Skandiamannen-grejen? Jag försöker hålla koll på svenska nyheter men det är för mycket som händer här just nu. Mördade han Palme or what?
Men okej, tänkte egentligen skriva om något helt annat. Hela vintern gick jag runt och bara väntade på att det skulle bli varmt igen (alltså utanför södra Kalifornien) så att jag kunde börja åka på alla motorcykelroadtrips jag drömmer om. Jag vill köra Tail of the Dragon och Blue Ridge Parkway i North Carolina, ta Pacific Coast Highway hela vägen upp till Washington, och utforska alla nationalparker i Utah och Colorado, bara för att nämna några få.
Men så stängde Kalifornien och stora delar av USA ner i slutet på mars pga corona, och jag fick förlika mig med att det nog inte skulle bli några roadtrips alls i år. Förra året körde jag hoj genom 13 nationalparker – i år lutade det åt att den siffran skulle landa på 0.
Nu, bara några månader senare, trots att pandemin fortfarande i högsta grad pågår, har USA i princip helt öppnat igen. Till och med här i södra Kalifornien är många restauranger, hårsalonger, gym och butiker öppna igen (med restriktioner). Campingplatser och nationalparker har öppnat eller håller på att öppna. CDC har uppdaterat sina nationella riktlinjer och avråder inte längre från “non-essential travel”.
Så. Nästa vecka åker jag på en liten roadtrip.
Det går såklart att diskutera om detta är smart eller inte. Men jag tänker att eftersom jag bor i en storstad där det är folk överallt vill jag hellre ta mig bort från folkmassorna, åka ut i öknen och upp i bergen.
Förutom demonstrationen jag gick i förra veckan har jag isolerat mig i princip sen mars. Träffar nästan inga människor och undviker mataffärer, restauranger och andra ställen med folksamlingar och/eller främlingar. Har alltid munskydd på mig bland folk.
För ett par veckor sen skrev jag även den här artikeln: “Planning a post-quarantine road trip: How to travel safely and responsibly in a changing world“. Gjorde en massa research och intervjuade flera experter, så nu tänker jag att jag helt enkelt följer mina egna råd: att undvika andra människor, tvätta händerna, använda handsprit varje gång man rör något, ha munskydd bland folk, ta med egen mat och dryck, etc. Planerar även att karantäna i 14 dagar när jag kommer hem igen.
Eftersom jag jobbar för Roadtrippers (och numera även för vårt systerföretag Togo RV, en app för husvagns- och husbilsägare) kommer jag varje dag i kontakt med siffror kring folks resvanor. Och en sak är väldigt tydlig på sistone: Amerikaner kommer att roadtrippa som aldrig förr den här sommaren, istället för att flyga eller åka på kryssningar. Oavsett vad man tycker om den saken så är det så verkligheten ser ut. Så jag tänker att om man inte kan hindra folk från att åka på roadtrips (ja, räknar in mig själv i den här gruppen) så kan man i alla fall försöka se till att det görs på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt.
Den 20 juni bär det av. Har bunkrat upp med handsprit och desinficerande våtservetter. Är helt inställd på att varken smittas av eller sprida något himla virus. Ni får följa med såklart.
Dagarna som pågår
Trots att det känns som att världen står i brand så pågår ändå vardagen. Här är några glimtar från de senaste dagarna.
Det är sommar! Idag var det 33 grader varmt, bara en sån sak. Jag älskar det här vädret. Jag och A försöker ta tillvara på årets längsta dagar genom att tillbringa kvällarna utomhus. Förra veckan åt vi picknick-middag flera gånger, till exempel i en park eller vid havet. Här försökte vi pricka in solnedgången men det var lite för molnigt (maj och juni är alltid molniga här). Vi fick i alla fall sitta på en kulle och äta middag medan vi tittade på havet, och det är inte fy skam det heller.
Jag har en granne som brukar komma förbi och lämna av en påse frukt ungefär en gång i veckan. Oftast plommon, persikor och nektariner. I början sms:ade hon för att fråga om jag ville ha frukt, men eftersom jag alltid svarade ja har hon slutat fråga och kommer bara förbi med den istället. Så ibland öppnar jag ytterdörren och så ligger det en påse frukt där. Det är en lika trevlig överraskning varje gång. Detta är gårdagens skörd.
Häromdagen köpte jag en sprillans ny mountainbike. Ja, jag vet att jag precis köpte en annan cykel, men den visade sig vara för liten och det går inte att lämna tillbaka något nu pga corona, så jag gav bort den till en kompis istället. Och nu har jag den här fina röda istället. I helgen tog jag och A en cykeltur genom Mission Trails, en enorm park full av vandrings- och cykelstigar som ligger mitt i San Diego. Det var fint. Tänkte försöka bli en cyklist nu.
Annars ser mina kvällar oftast ut så här, med hund, bok och eventuellt en kall öl på soffan. Även om jag inte har haft så mycket läsro de senaste två veckorna. Det slutar ofta med att jag sitter och scrollar på Twitter istället. Men försöker låta bli.
Sist men inte minst så hände detta: Jag är citerad i gårdagens Wall Street Journal i egenskap av “reseexpert”. Ändå en ganska stor grej? Här kan man läsa om man är sugen.
Vad tycker amerikaner om Trump?
Har fått ungefär samma fråga från ganska många på sistone, både här på bloggen och på andra håll från kompisar och släktingar i Sverige. Det handlar om hur snacket går här och vad gemene man tycker om Trump och hans utspel.
Tänkte försöka svara så gott jag kan på detta med brasklappen att USA är ett enormt land så varning för en del generaliseringar.
Just för att USA är så pass stort, och dessutom extremt polariserat, så går det inte riktigt att tala om gemene man. Men det brukar ändå gå att se en ganska tydlig trend i folks åsikter om man tittar på storstäder jämfört med landsbygden. Kolla till exempel på den här kartan över hur amerikaner röstade i presidentvalet 2016 (den är från New York Times och interaktiv, så jag rekommenderar att klicka på länken om du vill veta mer om exakt hur landet är uppdelat):
Rött betyder att en majoritet röstade på Trump, blått betyder att en majoritet röstade på Hillary Clinton. Här ser det ju ut som att betydligt fler människor röstade på Trump, men det stämmer inte. Hillary fick nästan 3 miljoner fler röster än Trump. Detta är för att det i regel bor betydligt fler människor i de blåa områdena – i princip alla storstäder röstar blått.
Om man klickar runt på den här kartan kan man till exempel se att i Los Angeles County så röstade 72% på Hillary och i Lincoln County, Nevada, röstade 78% på Trump. Skillnaden är dock at 72% i LA innebär 2,5 miljoner människor medan 78% i Lincoln County innebär 1,600 människor eftersom det är så glest befolkat. Lincoln ser dock betydligt större ut på kartan.
Okej, det var lite bakgrund. Sorry om det här är överflödig information som ni redan vet, men jag tycker att det är viktigt att förstå hur folk i USA tänker kring politik i allmänhet baserat på hur och var de bor.
Jag bor i en storstad (San Diego är USA:s åttonde största stad även om vi är pyttesmå jämfört med grannen LA) vilket ofta känns som att bo i en liberal bubbla. Jag märker det själv så fort jag lämnar centrala San Diego. Här är det regnbågsflaggor och Black Lives Matter-skyltar överallt och alla har mask på sig av respekt för varandra. Åker man bara en halvtimme österut byts mycket av detta ut mot Trump-skyltar och vitskäggiga män i pickup-truckar med sydstatsflaggor och “Fuck your feelings”-klistermärken. Fortsätter man köra utanför Kalifornien, in i Arizona eller Nevada, är det detta x1000. Som sagt, generaliserar ganska grovt nu, alla som röstar på Trump har till exempel inte skägg 🙃.
Jag blev extra medveten om den här bubblan i fredags, när jag la upp följande bild och text på Instagram:
Det här inlägget har i skrivande stund över 220 kommentarer. Många (de flesta!) är positiva, och jag fick även en massa uteslutande positiva DM:s, men vissa av de här kommentarerna är så världsfrånvända att jag blir mörkrädd.
Flera tycker att jag borde visa respekt för presidenten (även om jag kan satsa pengar på att de själva inte visade någon som helst respekt för Obama), någon tycker att jag borde flytta till Kina om jag nu hatar USA så mycket. Flera personer sprider rena falskheter, som att Trump har gjort mer för USA:s svarta befolkning än någon annan president (lol), och vissa kommentarer är bara helt obegripliga. Jag blockade ett par personer som använde rasistiska eller sexistiska skällsord. Jag förlorade även drygt 200 följare.
Nu är de flesta av de som följer mig på IG intresserade av motorcyklar och bikerscenen är helt klart inte känd för att vara progressiv eller inkluderande. Men jag tror ändå att den här reaktionen är ganska representativ för USA i stort. Det finns en stor, tyst majoritet som är förfärade över all skada Trump har gjort och fortsätter göra. Sen finns det en extremt högljudd minoritet som härjar i kommentarsfält, sprider rasistiska lögner utan källkritik på Facebook, är tungt beväpnade och hotfulla ute på stan, och dyrkar Trump som om han vore någon sorts kultledare (eller ja, det är han väl också på sätt och vis).
Jag ser ibland kommentarer på Twitter där någon konservativ tyckare som tidigare röstat på Trump nu går ut offentligt och säger att de har tröttnat på hans kaos och inkompetens och tänker rösta på Biden. Men i det stora hela, i alla fall om man tittar på opinionsundersökningar, så verkar det inte som att folks åsikter har ändrats så mycket. De som röstade på Trump 2016 kommer rösta på Trump 2020. De som röstade på Hillary 2016 kommer rösta på Biden 2020. Det går såklart upp och ner, speciellt de senaste månaderna har det sett rätt mörkt ut för Trump, men hans approval ratings har ändå legat på ungefär samma nivå de senaste åren. Den största gruppen som har ändrat åsikt verkar vara “independents”, alltså de som varken är registrerade som Demokrater eller Republikaner. Där säger en majoritet nu att de tänker rösta på Biden (se länken ovan).
I mina kretsar pratas det mycket politik, men i princip alltid från ett vänsterperspektiv. Det brukar sluta med att någon säger något i stil med “What a time to be alive” eftersom allt är så bisarrt och ofattbart just nu. Det är svårt att ha alltför seriösa konversationer utan att helt vilja ge upp och försvinna in i ett svart hål.
Jag tror inte att jag personligen känner någon som tänker rösta på Trump (förutom typ någon kompis pappa eller morbror), och gjorde jag det skulle jag ha väldigt svårt att fortsätta vara kompis med den personen. USA är som sagt extremt polariserat, och jag tycker att det är viktigt att man kan lyssna och försöka förstå människor med andra åsikter än en själv. Men någonstans känner jag att jag ändå måste dra en gräns. Jag vill inte ha folk som röstar på Trump i mitt liv, precis som att jag inte vill ha folk som röstar på Sverigedemokraterna i mitt liv. Där handlar det inte bara om olika åsikter, utan om helt olika människosyn.
Nu blev det här jättelångt, men vill ändå avsluta med detta: Det finns såklart en massa anledningar till att USA ser ut som det gör – det här är trots allt ett land grundat på kolonialism och folkmord. Men om jag skulle peka ut en av de största bovarna i dramat så skulle jag säga att det är Fox News. En av USA:s största nyhetskanaler tillbringar många timmar varje dag med att sprida konspirationsteorier, hatpropaganda och rena lögner till miljoner amerikaner. Så länge Fox News fortsätter hjärntvätta baby boomers på bästa sändningstid är jag övertygad om att det kommer bli svårt att rädda USA:s demokrati. Trump är bara ett symptom. Själva sjukdomen går betydligt djupare.
Cinderalley 