MÅNDAG

Det bor en falk på vår balkong. En riktig falk. Jag misstänker att den kan ha förälskat sig i plastugglan i naturlig storlek som sitter och vaktar på taket ovanför balkongen. Jag vet inte mycket om fåglars intelligensnivå, men det återstår väl att se hur länge denna kärlek varar. Fågellivet i området är även i övrigt av den mer dynamiska sorten. Rätt som det är kan man se 20 pelikaner flyga förbi på rad, och kolibrier utanför fönstret är mer regel än undantag. Jag kan inte påstå att jag är speciellt imponerad dock. I många fall tycker jag bättre om djur än människor, men är det något som verkligen skrämmer skiten ur mig så är det fåglar. Och det är bara delvis Hitchcocks fel.

SÖNDAG

San Diego har plötsligt förvandlats till en svenskkoloni. I onsdags var Björn och Håkan från Helsingborg på besök, ikväll kommer Linus och Adde och imorgon spelar Sista Sekunden på The Kadan. Det är en smula befriande att få uttrycka sig på sitt modersmål ibland; det går inte att förneka att det engelska ordförrådet är en aning begränsat och är det något jag avskyr är det att framstå som korkad och/eller medelmåttig.

TISDAG 2

Inte för att med avsikt kasta en skugga över det historiska i kvällens händelser, men i princip alla jag har pratat med angående valet – oavsett om de är demokrater eller republikaner – verkar vara överens om att Obama kommer att bli skjuten. Eller “assassinated”, som folk uttrycker det. Hur Joe Biden skulle vara som ersättare törs jag inte spekulera i. Allt jag vet om amerikansk politik har jag lärt mig av SNL och Jon Stewart, det erkänner jag villigt. Jag behöver i regel få mina världsnyheter lagom humorfiltrerade för att kunna acceptera dem som sanningar och inte abnorma påhitt av onda, onda hjärnor. Men nog om detta. I övrigt är Obamas seger förmodligen det bästa som har hänt USA – och därmed världen – på mycket länge. Vi var beredda på en valrysare men hann knappt öppna första valvakeölen innan det hela var avgjort. Kalifornienröstningen hade inte ens stängt ännu. Så var det med det. Hopp om mänskligheten infinner sig ofrånkomligen.

TISDAG

Idag ösregnar det i södra Kalifornien. För första gången sen jag kom hit. Jag undrar om det är en försmak på hur fyra år med McCain kommer att se ut. Jag kan inte låta bli att koppla samman vädergudarnas eventuella sinne för ironi med kvällens valavgörande.

Det värsta med att det regnar är dock att köra cabriolet utan fungerande vindrutetorkare.

MÅNDAG

När jag nu ändå bor i San Diego tänkte jag passa på att lära mig lite om stadens historia. Det mest intressanta by far jag hittat hittills hände för bara 10 år sedan. Här kan man läsa om självmordssekten Heaven’s Gate, vars 39 medlemmar 1997 begick massjälvmord i San Diego i syfte att joina det rymdskepp som enligt uppgift hade satt rak kurs mot jorden. Den här artikeln är fantastisk i flera avseenden, och jag kan inte bestämma mig för vad som är roligast bland guldkorn som dessa:

Sektmedlemmarna dog genom att äta “pudding and applesauce laced with phenobarbital and other drugs”. Hur stenhårt är inte det! Suicide by pudding. Det är som upplagt för en blodig filmatisering.
De dog iklädda matchande träningsoveraller (!) OCH matchande Nike-skor. Jamen, jag fattar. Det gäller att vara bestämd när man ska genomföra något så definitivt som självmord… Just do it!
Gruppens ledare gick under namnet “Do”. Vilket osökt leder mig tillbaka till Nike-referensen.

Knutby kan ju slänga sig i väggen. Det här är the real shit.

SÖNDAG

Det börjar dra ihop sig. Om inte mindre än två dagar avgörs huruvida USA inom de närmaste fyra åren kommer att styras av en krigstokig gammal gubbe med en ruskigt underkvalificerad älgskjutande abortmotståndarbimbo som sidekick eller mediernas gullegris nummer ett, vars egentligen enda stötesten i kampen om Ovala rummet är att han råkar heta Hussein i mellannamn (men eftersom alla fördomar om amerikaner stämmer kan denna lilla detalj sätta mer än lovliga käppar i hjulet för herr Obama). Det som skrämmer mig mest med scenariot McPain som president är i vanlig ordning Sarah Palin. Jag får mardrömmar av blotta tanken på att det enda som skiljer henne från positionen som världens mäktigaste person är en strokedrabbad 70-årig mans nästa hjärtattack. Nä. Usch. Nu föreslår jag att alla röstberättigade amerikaner lyfter på sina feta arslen och röstar demokratiskt på tisdag. Ya’ll hear me?

En liten bonus: “The Daily Show” med Jon Stewart och Samantha Bee sätter fingret (!) på McCains engagemang i kvinnors “hälsa”. Hilarious!