FREDAG

Två saker jag förtränger just nu:

– Att kattungen har bajsat på mattan i badrummet. Jag tänker inte städa upp det. I don’t do poop. Ytterligare en anledning till varför jag aldrig borde skaffa barn. I alla fall. Tur att jag har en roomie.

– Att det verkligen är hög tid att sätta igång och plugga inför nästa veckas midterms. Jag har skapat en illusion av att jag faktiskt pluggar; jag ligger i sängen med ungefär hundra böcker runt mig. Det hjälper faktiskt, jag är så himla lättlurad när jag lägger manken till.

ONSDAG 2

Jag sitter i skolan, i biblioteket. Klockan är snart 23. Eftersom det är veckan innan mitterminsproven är det ganska fullsmockat här, trots den sena timmen. I en fåtölj bredvid min studiehörna sitter en äldre man och snarkar högljutt. Jag skriver en uppsats till min populärkulturkurs om intersubjektivitet i Tom Wolfes The Electric Kool-Aid Acid Test. Det är en av de märkligaste böcker jag har läst på länge; en new journalism-skildring av gänget kring Ken Kesey (ni vet, han som skrev Gökboet) på 60-talet, då de åkte runt i en hysteriskt målad skolbuss och tog oändliga mängder LSD – detta var alltså innan LSD var olagligt i USA. Det hela är fantastiskt underhållande. Att det är en skyhög Neal Cassady som kör bussen är bara en av många lustiga detaljer.

ONSDAG

Okej, jag tog mitt förnuft tillfånga och såg The Reader i alla fall. Egentligen är deprimerande nazipedofilfilmer inte min favoritgenre; den enda jag får ut av två timmar i ett gråbrunt efterkrigstyskland är vanligtvis en klump i magen. Men The Reader var helt okej. I brist på bättre adjektiv. Och den litterära aspekten var fin; jag kan inte ogilla filmer som smörar för litteraturhistorien, vare sig det är motiverat eller ej.

TISDAG

Jag har aldrig varit speciellt filmintresserad, jag väljer en god bok före en god film, anyday. Men screenwritingkursen jag läser nu har om inte annat åtminstone fått mig mer intresserad av själva hantverket. Hur som helst, de senaste två veckorna har jag sett fyra av de fem filmer som är Oscar-nominerade för Bästa Film, mest i studiesyfte.

The Curious Case of Benjamin Button, en längre och sorgligare version av Forrest Gump, känns hittills som den solklara vinnaren. Brad Pitt gör sitt livs roll (enligt Oscar-mått mätt; personligen föredrar jag honom i True Romance, Fight Club och Burn After Reading) och Cate Blanchett är i vanlig ordning gudabenådat vacker. Det vore högst märkligt om inte den kombinationen skulle löna sig.

Frost/Nixon hade jag först inte tänkt att se alls, av den enkla anledningen att Kevin Bacon har en framträdande roll. Kevin Bacon är, tillsammans med Juliette Lewis och Kirsten Dunst, en av få skådespelare jag över huvud taget inte står ut med. Men journalisten inom mig övertygade mig om att jag inte borde missa ett historiskt journalistiskt ögonblick, och det var väl bra, antar jag. Frank Langellas Nixon lämnar inte mycket övrigt att önska, och Michael Sheen gör en David Frost som inte alls påminner om den David Frost jag såg Jon Stewart intervjua för ett par veckor sedan. Intressant!

Milk, åh! Det är väl egentligen självskrivet att kombinationen Sean Penn och Gus Van Sant inte kan gå fel. Penns Harvey Milk är supersympatisk och genialiskt porträtterad. Och det obligatoriska martyr-slutet hjälper nog till att imponera på Oscar-juryn.

Okej, hittills ganska positiva omdömen, men alltså, Slumdog Millionaire, hur fan lyckades den bli nominerad till Bästa Film? Orealistisk (på det dåliga sättet), förutsägbar, fylld av klichéer. Riktig smörja. Men jag antar att den inger den sorts ekonomiskt hopp som folk (amerikaner) behöver just nu.

Den femte och sista filmen i kategorin Best Picture är The Reader. Jag har inte bestämt mig för om jag vill se den eller inte. Att Kate Winslet är med talar för, allt annat talar emot. Någon som har sett den och vet bättre?

MÅNDAG

Nä hörni, man kanske skulle ta och skriva något i bloggen… Vad vill ni höra om? Livet liksom bara flyter på här, nästa vecka är det midterms och jag kan inte fatta att halva terminen redan har gått. Kattungen blir större och modigare för varje dag, nu vågar hon till och med gå utanför lägenheten. Bara på loftgången än så länge, sen blir hon rädd och jamar och så får man gå ut och bära in henne igen.
I helgen sticker jag till Mexico en liten sväng. Eller ja, Tijuana i alla fall. Jag är i innerligt behov att ett jobb, men eftersom jag inte får jobba utanför campus i det här landet, och alla jobb på campus går till inhemska studenter, är chanserna att hitta något ganska orealistiska. I värsta fall får jag väl sälja min själ för att ha råd med hyran. Kan bli svårt att hitta spekulanter dock, när nu världsekonomin ser ut som den gör. Bokstaven Ä på mitt tangentbord fungerar endast ytterst sporadiskt. Jag undrar om det är en konsekvens av USA-flytten.
What else? Jag har egentligen ingenting att skriva.

LÖRDAG

Jag drömmer mardrömmar nästan varje natt. Det absolut vanligaste temat är att jag, i drömmen, är tillbaka i Sverige igen, och inte kan ta mig därifrån. Så har det varit i nästan fem månader nu. Jag vaknar kallsvettig minst en gång varje natt. Och jag börjar bli innerligt trött på att inte få sova ostörd en hel natt igenom.

FREDAG

Det är förvånansvärt hur mycket som skiljer sig mellan Sverige och USA när det gäller sociala konventioner. En självklarhet i Sverige är detta: säger en person att han/hon ska höra av sig senare, så hör personen generellt sett av sig senare också. Här är det precis tvärtom. Folk säger att de ska komma förbi om en stund, men dyker aldrig upp. Folk säger “I’ll call you later”, utan att ringa. Folk säger “call me later” och blir förvånade om man faktiskt ringer. Och så vidare. Det är inte personligt menat, och ALLA amerikaner gör det. Det vet jag eftersom alla icke-amerikaner jag har träffat i det här landet har bekräftat det. Och det smittar av sig. Det är ju faktiskt ganska skönt att låta bli att ringa upp någon som man kanske inte alls vill prata med. Och det är lika skönt att kunna säga att man ska dyka upp på en kompis bands spelning, för att vara snäll, och sen inte alls dyka upp, eftersom man inte gillar bandet. Och det bästa av allt är att ingen tar illa upp.

Jag tror att hela grejen är nära förknippad med amerikanernas djupt rotade behov av social ytlighet. När kassörskan på Walmart hälsar med ett “Hi, how are you?” så är hon inte intresserad av hur du faktiskt mår. Hon vill bara ha ett “Hi, how are you?” tillbaka. Om ens det. Det räcker fint med ett “Hi”.

TISDAG

Okej, det känns som att jag borde kommentera dödsskjutningen som nämns i förbigående i gårdagens inlägg lite mer utförligt, kanske framför allt för att den lämnade mig allt annat än oberörd. Spelningen vi var på var en oi-spelning, vilket enligt tradition innebär skinnhuvuden och slagsmål, det går liksom hand i hand. Det visste vi när vi begav oss dit. Att slagsmål i USA inte går till på samma sätt som slagsmål i Sverige kan alla som har minsta kunskap om vapenlagarna i det här landet lista ut i sömnen. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det hela är oerhört tröttsamt. Killen som sköt var cholo, det vill säga mexikansk gangster, och killen som blev skjuten var skinhead, och med största sannolikhet INTE nazist. Vilket gör det hela så fruktansvärt onödigt. Hade det varit en nazist som blivit skjuten hade jag förmodligen applåderat. Seriöst. Jordens avskum förtjänar inte mindre än en kula i skallen. Men den här killens sista ord var, enligt mina vänner som befann sig ungefär fem meter från dödsskjutningen när den ägde rum, “I’m not fucking white power” som svar på cholons “Fuck your white power!”. När han vände sig om för att gå därifrån blev han skjuten, i huvudet, bakifrån, till döds.

Det sorgliga med allt det här, ja, förutom allt det uppenbara, är människors förmåga att falla in i negativa stereotyper, göra det som förväntas av dem av ett samhälle präglat av cynism och brist på empati. En mexikansk gängkille som skjuter ihjäl en skinnskalle på grund av förutfattade meningar om dennes politiska tillhörighet, har någon hört den förut eller? Som det vore någon jävla tävling i vem som kan bete sig mest manifest.

Jag är som sagt verkligen inte oberörd. Man man måste ju kunna leva också, trots livets bedrägliga karaktär. Compartmentalize, vad heter det på svenska?