ONSDAG

Jag har just avslutat en 3-sidig uppsats om The Matrix som postmodern mytologi – utan att ha sett filmen. Jag har faktiskt försökt se The Matrix vid ett flertal tillfällen, oftast på grund av att någon har tvingat mig, men jag somnar alltid precis innan Keanu Reeves väljer det röda eller det blå pillret. Alltid. Ofelaktigen. Jag gillar verkligen inte science fiction. I alla fall. Jag är glad över att äntligen ha fått användning för talangen att diskutera böcker jag inte läst utan att det märks att jag inte läst dem (en kvalité alla som jobbar i bokhandel oundvikligen måste lägga sig till med, för att slippa läsa skitböcker) samt utveckla den till att innefatta filmer jag inte har sett. Nu återstår att se om min lärare blir lika imponerad.

TISDAG

Jag överväger att söka en utannonserad tjänst som webmaster på USCD Bookstore. Ha! Jag har visserligen kompetensen, men chansen att jag kommer få den är ändå minimal. Men det känns inte riktigt som att jag bryr mig. Efter 22 år av ohejdat flyt kan nog lite motgångar bara vara nyttigt.

För övrigt slängde en av dagens professorer, lite i förbifarten sådär, ur sig att hissen i litteraturbyggnaden på UCSD avger en strålning som bevisligen orsakar bröstcancer. Ett onormalt högt antal kvinnliga fakultetsmedarbetare med sitt kontor i närheten av hissmotorn har drabbats. Att i fortsättningen ta trapporna upp fyra våningar förebygger med andra ord annat än bara hjärtproblem och dålig kondition. Och det kan det ju vara värt.

SÖNDAG

En viss tomhet infinner sig oundvikligen i samband med att allting faller på plats. Vad ska jag skriva om nu när Obama är vald till president och jag inom kort flyttar till drömlägenheten i North Park? Jag har ingenting kvar att klaga på, överanalysera eller oroa mig för. Att vädret den senaste veckan har varit helt fantastiskt, med strålande solsken och 30 graders sommarvärme, gör ju inte saken sämre. Inte ens studierna är beklämmande. Faktum är att skolan tar upp så lite av min tid att jag just nu är helt inställd på att skaffa ett extrajobb. Inkomst i dollar är ju aldrig fel, särskilt inte när den svenska kronan vägrar stabilisera sig.

Men okej, något kort bara om min nya livssituation. Min nya roomie heter Kirsten och är en bisexuell, gitarrspelande surftjej med vettiga värderingar och hyfsad musiksmak. Vi kommer att dela på ett stort vardagsrum, ett stort kök och ett lagom stort badrum, samt ha varsitt sovrum. Läget i North Park är allt jag kan önska mig, med promenad- och cykelavstånd till alla bra krogar, konsertlokaler, vegetariska restauranger och second hand-affärer. Att alla jag umgås med i stan bor i samma område är inte heller en nackdel. Det enda jag eventuellt kommer att sakna med OB är möjligheten att klättra upp på taket och se solen gå ner i havet.

MÅNDAG

Det bor en falk på vår balkong. En riktig falk. Jag misstänker att den kan ha förälskat sig i plastugglan i naturlig storlek som sitter och vaktar på taket ovanför balkongen. Jag vet inte mycket om fåglars intelligensnivå, men det återstår väl att se hur länge denna kärlek varar. Fågellivet i området är även i övrigt av den mer dynamiska sorten. Rätt som det är kan man se 20 pelikaner flyga förbi på rad, och kolibrier utanför fönstret är mer regel än undantag. Jag kan inte påstå att jag är speciellt imponerad dock. I många fall tycker jag bättre om djur än människor, men är det något som verkligen skrämmer skiten ur mig så är det fåglar. Och det är bara delvis Hitchcocks fel.

SÖNDAG

San Diego har plötsligt förvandlats till en svenskkoloni. I onsdags var Björn och Håkan från Helsingborg på besök, ikväll kommer Linus och Adde och imorgon spelar Sista Sekunden på The Kadan. Det är en smula befriande att få uttrycka sig på sitt modersmål ibland; det går inte att förneka att det engelska ordförrådet är en aning begränsat och är det något jag avskyr är det att framstå som korkad och/eller medelmåttig.

TISDAG 2

Inte för att med avsikt kasta en skugga över det historiska i kvällens händelser, men i princip alla jag har pratat med angående valet – oavsett om de är demokrater eller republikaner – verkar vara överens om att Obama kommer att bli skjuten. Eller “assassinated”, som folk uttrycker det. Hur Joe Biden skulle vara som ersättare törs jag inte spekulera i. Allt jag vet om amerikansk politik har jag lärt mig av SNL och Jon Stewart, det erkänner jag villigt. Jag behöver i regel få mina världsnyheter lagom humorfiltrerade för att kunna acceptera dem som sanningar och inte abnorma påhitt av onda, onda hjärnor. Men nog om detta. I övrigt är Obamas seger förmodligen det bästa som har hänt USA – och därmed världen – på mycket länge. Vi var beredda på en valrysare men hann knappt öppna första valvakeölen innan det hela var avgjort. Kalifornienröstningen hade inte ens stängt ännu. Så var det med det. Hopp om mänskligheten infinner sig ofrånkomligen.

TISDAG

Idag ösregnar det i södra Kalifornien. För första gången sen jag kom hit. Jag undrar om det är en försmak på hur fyra år med McCain kommer att se ut. Jag kan inte låta bli att koppla samman vädergudarnas eventuella sinne för ironi med kvällens valavgörande.

Det värsta med att det regnar är dock att köra cabriolet utan fungerande vindrutetorkare.

MÅNDAG

När jag nu ändå bor i San Diego tänkte jag passa på att lära mig lite om stadens historia. Det mest intressanta by far jag hittat hittills hände för bara 10 år sedan. Här kan man läsa om självmordssekten Heaven’s Gate, vars 39 medlemmar 1997 begick massjälvmord i San Diego i syfte att joina det rymdskepp som enligt uppgift hade satt rak kurs mot jorden. Den här artikeln är fantastisk i flera avseenden, och jag kan inte bestämma mig för vad som är roligast bland guldkorn som dessa:

Sektmedlemmarna dog genom att äta “pudding and applesauce laced with phenobarbital and other drugs”. Hur stenhårt är inte det! Suicide by pudding. Det är som upplagt för en blodig filmatisering.
De dog iklädda matchande träningsoveraller (!) OCH matchande Nike-skor. Jamen, jag fattar. Det gäller att vara bestämd när man ska genomföra något så definitivt som självmord… Just do it!
Gruppens ledare gick under namnet “Do”. Vilket osökt leder mig tillbaka till Nike-referensen.

Knutby kan ju slänga sig i väggen. Det här är the real shit.